cutting edge entertainment (del ii: tandlösa gumman)

självbiologiska dagboksanteckningar på upphällning

trams

snusk

tid som slukas -

avslut

nu: samlarmanier, kuriositeter, uppställning, dockutställning -

   inget som härrör från mig

snart: drunkningsdöden i adriatiska havet, böljande alghår, avslut, pånyttfödelse

...

ses på andra sidan

klippdockors vokaler, deras ljudande; ljug

Modfälld.

Dagen började bra men så drunknar jag i bilder och flöden där min röst inte görs hörd, där den dränks bland andra. Otroligt tröttsamt. Det vill säga trött. På Mig Själv. Illamående.

Klippdockorna:

BESVÄRJELSE GENOM SKRATT
O, brist ut i skratt, skrattleter!
O, skratt upp, skrattleter!
Som skrattar med jätteskratt, som skrattialt ger sig hän åt skratteriet.
O, börja skratta så skratteliga!
O, superskrattala skrattebanors skrattsamma skrattleters skratt!
O, skratt ut åt alla håll skrattivt, o skratt från superskrattastiska skrattister!
Skrattbrygd, skrattbrygd,
Skratt iväg, beskratta, småskratt, småskratt,
Skrättlingar, skrättlingar,
O, brist ut i skratt, skrattleter!
O, skratt upp, skrattleter!

Velimir Chlebnikov

Klippdockornas hånfullhet och fjädrarna av skratt och kåporna av svart skriker i min skalle. Olimpia likaså. Hon kräktes idag, hostade upp hårstrån från mina peruker. Det luktade illa.

...

Idag vill jag pensla in min kropp i tjära, smörjas in i det svarta, en dräkt av ruttnat foder. Ske din vilja! Vill sluta klippa dockor och istället bara knulla. Vill använda kroppen och inte gömma mig bakom konturerna. Är så trött. På. Mig. Själv.

Allt sker med en fördröjning, är trött på det också. Långsamheten kväver mig, det absolut stilla undanröjer allt inuti mig, främst det som finns inuti min skalle. Måste bryta upp, ta fler raster, brännas av cigaretter, kanske träffa en vän eller två, typ Salomé och Sue-Ellen, bereda plats för avbrott, för avstånd, för avresor i följd på varandra, för mellanrum, stycka upp flödena, göra nåt, dödas av tåget, försvinna i mörka skogen, förjagas av älgarna, nåt.

horror

• Människor
• Entreprenörer
• Mig själv (Kroppen & Känslorna & Talet (Orden) som inte går att hantera dvs flödena in & flödena ut och det aggregat som är jag)
• De starka och intellektuella
• Grupper
• Gemenskaper
• Rastlösheten
• Tomrummen
• Hårda dominanta kvinnor
• De utländska männens högljuddhet
• Beroenden
• Otillfredsställelse
• Olimpias viskningar
• Ondska
• Sömnlöshet

Nu måste jag gå och lägga mig igen. Mår piss, har knappt sovit inatt, ockuperad, under belägring, kontrollförlust, saker & ting rör på sig i ögonvrån, den där stressen och så givetvis cellgiftet.

God dag.

stridsutmattning

Klippdockornas antal (har räknat dem) överstiger den summa jag är förmögen att hantera. Tiden är knapp innan jag åker till Adriatiska havet och solar naken i forna tiders spillror av Balkankrig men då är då och nu är nu

...

Har inte tid att kräla runt i stoftet av det här godset. Längtar tills jag får bränna ner det helt och hållet. Är i själ och hjärta en pyroman, kommer alltid förbli. Måste fylla i försäkringspapprena.

...

Detta virus smittar.

...

Och så är det ju nationaldagen på lördag. Då vill jag roa mig kungligt, kanske till och med bränna upp gasmasken. Har inte tid. Fan, nu vill jag våldtas. Vid starka känslor behöver jag lugna mig med stark fysisk och psykisk belägring.

Dagens outfit: kom igen NU för i HELVETE

civilisationens fall och excorcism för överlevnad (gasmask für alle)

Det finns en värld utanför godset.

Tanken på den världen fyller mig med sådan vanmakt att jag aldrig mer vill röra på mig. Kvävs av luften, av epilepsianfallen, av blodet, de krokiga ryggraderna, de utländska männen, av barnen, av kvinnorna, av männen, dreglande munnar. Är beroende av gasmasken, beroende av godsets flyglar, av räddningen i väggarna. Varje sekund utövas tortyren, varje sekund vanmakt, en buk som sprättas upp här, en där, kroppar förvrids till omisskännlighet, jävla fucking knarkare i varje gathörn.

...

Lämningar från övergivna människotillhåll.

...

Varje kropp är avlägsnad en annan kropp. Ständiga fantomsmärtor. Varje annans minne är mitt minne, varje annans erfarenhet min. Vi är avhuggna lemmar, vilsna rör vi oss, trevar tafatt. Vi är hybrider, monstruösa - återuppfinner oss på nytt, igen och igen, bara för att orka överleva. Sexualitet är inte bara en mysig fruktsoppa, en ihopsättning av mjuka kanter och fascinerande vätskor (även fast det är en vacker tanke), sexualitet är våld. Varje urgröpt hål är ytterligare en urgröpning av ens egen kropp. Lemmarna är ofrånkomligt skapta, närvarande, smärtsamma.

Kroppsupplösningen inträffar inte förrän i inträdandet av döden.

Denna upplösning kan vi förvisso förmå oss till att iscensätta, gärna gång på gång, gärna rituellt; en lem här, en lem där, tvinga samman, sy blodiga stygn, utföra amputationerna. Alltid utsätta sig för synerna. Excorcism. Inte för utrensning, rening och bortträngning - nej, för överlevnad.

Sinnet blir givetvis tyngt, ruttnaden belägrar plats inuti, sprider sig, skapar oreda, färgar rörelser, tankar, tal, drömmar. Jag är korsfäst i den här världen, du också. Alla är sjuka, det finns inget som kan benämnas som friskt. Strimman ljus urholkas, håller inte hela vägen ut.

Det enda jag kan göra är att besmitta andra med mig själv. Mitt blod är förvisso snart renat, det har inte längre någon makt. Snart är det verkligheten som gäller. För att överleva krävs serier av intalningar, ramsor som vaggar ro, övertygandet: smärtan är till sin form aldrig fullständig och koncentrerad, det finns inte ett kompakt mörker som täcker en hel livsålder, det finns uppehåll, strimman ljus är tillgänglig, för alla, oavsett antal urgröpta hål.

Jag är en docka. En hora. En gul fantasm. Den här vaxplatsen skrämmer mina vänner. Den rädslan är obefogad. Den här vaxplatsen erbjuder befrielse.

...

Strimman ljus består av våld. Låt oss utsätta oss för det våldet.

Rut Hillarp säger: Men jag kan inte stanna, det förstår du väl, vi får inte stänga in oss i den här lilla försonade världen, jag måste ut i världen, jag måste ut i ondskan igen, rota i min olust.

Olimpia håller med, drar och sliter i mig, river.

Dagens outfit: Violence

efterlyses: gränsvarelserna

Då.

Det var våren 2005.

Jag och några flickor var inlåsta i en herrgård. Vi bytte rum med varandra. Vi såg aldrig varandra nakna. Vi jämförde våra liv. Den som hade stoppat i sig mest vann, vare sig det handlade om att spruta in det i analen eller munnen eller i huden. Våra hål var vår överlevnadsstrategi. Att fylla upp dessa hål fick oss att känna oss levande, tillfredsställda. Det var även dessa hål vi gång på gång störtdykte ner i, föll handlöst ner i, utan några strategier för hur man någonsin tar sig upp igen. Stegar, skyddsanordningar för bergsklättring, livremmar, rep. Inget som hjälpte för tillfället. Vindlande hål.

Att frossa är ett överlevande. Denna glupskhet fick oss att känna oss levande, fick oss att känna oss som andra. Glupskheten är en livslust.

Kvinnorna som arbetade på herrgården skulle vara våra föredömen. De gjorde allt med måtta, de gröpte aldrig ur sig själva. De lärde oss reglerna för måttfullheten. De var feta och vindögda.

Jag hatar dem fortfarande.

Utanför mitt fönster var vedboden dit en flicka rymde en gång. Hon kom aldrig tillbaka. Jag ångrar ibland att jag inte följde med henne.

en scen av föreviganden (om att gå på teater)

Intalar mig -

    trött på ältandet av blicken, trött på näthinnans begärsförstärkning, trött på subjekt objekt.

Men med anledning av Magnus Bärtås essä Mitt i naturen där han bland annat diskuterar Jonathan Crarys bok Techniques Of the Observer: On Vision and Modernity in the Nineteenth Century. Crary säger: När seendet med hjälp av den nya skopiska apparaturen flyttar in i människan skapas också förutsättningarna för ett seende starkare kopplat till begär och sexualitet - till psyket överhuvudtaget.

Vi har skapat ett seende. Detta seende är vi förmögna att plocka fram när vi vill.

En scen av förevigande innebär att gå på teater och helt ogenerat få glo på skådespelarnas utsatthet. Det handlar om en blick som uppstått genom en maskin. En blick som du kan plocka fram när du vill. För att du ska känna dig maktfullkomlig, för att du ska känna dig överlägsen.

Det är så skönt.

Jag iscensätter skådespelarenas utsatthet. Jag objektifierar deras kroppar och rörelser, de existerar som min egen projektionsyta av begär. Jag gör det eftersom jag känner mig otrygg i teaterrummet. Men med min blick är jag plötsligt förmögen att som publik dirigera skådespelarnas rörelser. Jag frammanar den blick som skapats genom en apparatur. Jag är i fullständig maktposition. Donna Haraway säger: Sadism handlar om njutningen i att se, om blickens tillfredsställelse: det är en erotisk visuell disciplin för objektifieringen av jaget.

Jag ser.

ekon från de döda

När jag ändå nämner farfars död kan jag lika nämna något om morfars också. Jag är en utmäterska av rättvisa.

Morfar dog på min födelsedag.

Det var min mor som ringde. Hon befann sig på sjukhuset, satt intill morfar. Hon placerade luren intill hans mun så att jag kunde höra hans andning. Det kokade och bubblade, precis som i en kaffekokare. Var kom all den vätskan ifrån? Han som tidigare var så torr i munnen av mediciner och nikotin.

Vad jag önskar att även albinosyster skulle ha fått höra hans andning, precis så som jag hörde den.

När han dog frammanade jag känslor av sorg och saknad. Jag skrev fram dem trots att jag inte kände något.

Jag önskade mig religion. Jag önskade mig tro. Något önskade jag mig. Något som kunde lindra den känsla jag hade framtvingat.

Men jag hade ingenting, undrade ingenting. Jag var kött och maskin och hud. Jag var inget annat än det. Jag har inget att tro på, vill inte tro på något. Trots att folk dör runtomkring mig och lusten segmenteras och blir ytterst svårtillgänglig på grund av sin självstympande natur.

Christina Ouzounidis (i pjäsen Där allting rör sig, I Aulis I) säger: Det är möjligt att jag är besatt av mina egna tankar eftersom ingen annan göder dem. Samuel Beckett säger: man letar efter sig själv bland bergen och på slätten, det är naturligt, man vill ha sig själv, man vill ha sig i sitt hörn, det är inte kärlek, det är inte nyfikenhet, man är orolig, det är trötthet, man vill stanna, sluta resa, sluta leta, sluta ljuga, sluta tala, sluta ögonen men sina egna ögon, lägga beslag på sig själv kort och gott, sedan skulle allt vara över på ett ögonblick.

Jag brukar alltid vakna till liv igen när mensen vankas. Det ruttna blodet får mig att känna igen känslorna av lust. Jag skriver en text för varje lem och sedan sätter jag ihop dem så att olika avarter bildas. Jag klipper delar. Jag hugger in ord i plastkött. Jag sliter loss de olika kroppsdelarna. En dikt för varje lem. Varje lem blir en ny människa, en varelse som suktar och längtar efter ytterligare förvrängning. Dessa är de enda lekarna värda att leka. Sedan har jag en sprattlande hög av lemmars olika röster och bildutgjutelser. Jag har en segmenterad dockmaskin. Dess olika delar överlappar varandra, sys ihop, stympas och återinympas.

Jag måste in till benet, det är därför jag bryter upp lemmarna. Jag måste ännu längre in. Jag önskar mig magsäckar och avkapta revben. Därför doser av mister cooper, av inutibeskrivningar, av att vända ut och in.

Det är ett tvång att vara så upptagen av det som huden härbärgerar.

Mara Lee (i Ladies) säger: På de ställen där huden tycktes tunnast skimrade det i nyanser som varierade mellan grått, vitt och svagt rosa, som ett löfte, eller en anmodan. Att under huden fanns det en pärla, en aldrig så liten pärla. Den skatt som varje betraktare egentligen sökte, som blicken egentligen trånade efter. Det som gjorde att man hela tiden ville se mer, och djupare: mer hud, in till benet. Hon fortsätter vidare: Idag var hon ett med sin kropp, sitt utseende. Det fanns inget som skavde längre, ingen skillnad mellan inre och yttre. Det var en kropp som nästan hade blivit reversibel, in- och utsida var exakt samma sak.

Och så försvinner lusten och jag börjar hata igen. Jag vill vara en figur med runda former, som Barpapapa eller Muminmamma, rosa och vit och bredbent. Jag skulle skita på allt. Jag skulle bara vara ett hål.


Idag är det lördag. Godsägaren ska träffa sin lilla kurtisan. Han har rakat sig mycket grundligt. Just nu står han i duschen. Han ska lämna mig ensam på godset. Solen skiner utomhus. Det är ingen som kommer och räddar mig. Jag har försökt underhålla mig själv nere i tvättstugan. Alltid något.

Dagens outfit: Skyldig, utan dåligt samvete

på godsfronten intet nytt

Ännu en dag. Min kropp kommer fullständigt förtvina snart, muskler är bara ett minne blott. Min rygg smärtar.

Dagens outfit: Tristess