toxikologi

Vaknar upp med svart dun över min kropp. Urinet mörkt.

see me feel me

Godsägaren borta hela natten, med 22åriga kurtisanen eller på hemmet för epileptiker. Vi möts i godsköket på morgonen innan jag går till kliniken. Godsägaren fortfarande fixerad av söderhavsöar, rabblar ritualer och latituder, drömmer om tahitiska fittor, ignorerar mig.

Gasmasken på. Promenad till kliniken. Blåsigt. Skorpanfrisyren upp och ner i vinden. Aidssjuka i väntrummet, och några friska - hemkomna från Amerika eller Mexico - räds svinsjukan. Läkaren hoppfull inför mitt blod. Skriver ut min journal, lär mig grekiska, ger mig piller, rabblar värden som är baserade på en miskroskopisk bedömning av 236 celler. Har ett blodvärde på 70. Leukocyterna för låga, trombocyterna för låga, neutrofila för lågt, eosinofila för lågt, lymfocyterna för låga. Massa bokstäver för låga.

Återvänder hem.

Vansinnigt trött, somnar igen, intill godsägaren. Vaknar till Americas most funniest, skrattar.

Fortfarande blåsigt, huvudvärk. Vänjer mig vid godsägarens nonchalans. Det enda jag vill är ju att ge honom en avsugning. Han viftar bort mig som om jag vore en fluga. Jag accepterar. Han kanske försvinner inatt igen. Ensam igen.

Dagens outfit: Avvisad

en tigers smak för blod

Ställde in besöket på infektionskliniken.

Min mage vred sig i plågor i morse, ett slaktdjur befann sig mellan mina höftbågar, diaréerna tilltog. Utsöndrandet av det ruttna blodet sattes igång, avföring och blod i toalettskålen. Kunde inte andas på några timmar. Brukar nästan aldrig ha kraftig mensvärk. Antagligen har jag det idag för att kroppen är inställd på en klinik som härbärgerar smittat blod. Den vill ställa in. Orkar inte mer.

...

Idag leker jag i Nathalie Djurbergs lerlandskap. Mina pappdockor jublar. Jag också.

Ska leka hela dagen idag. Och hela natten.

P.S: Har klippt av Olimpias svans med en tång. Rätt åt henne. Är så jävla trött på henne. Hennes blod använder jag till kurbad för mina dockor. Mitt ruttna och smittade blod får hon i sin tur slicka i sig.

fake diordreams

Det här är en riktigt dålig dag.

Huvudet är tungt, värken strålar ut över ögonlocken, näsbenet skaver, nacken har fastnat. Det här är en riktigt dålig dag. Ingen räddning någonstans. Måste stänga igen Pandoras ask, måste lägga mig bland satinkuddarna (iklädd den silvriga bikinin jag faktiskt fick av godsägaren. Just nu skaver den dock mot min ömma hud).

Har tagit mina mediciner, ska sova nu, helst i flera dygn, inte för att jag egentligen är särskilt trött utan främst för att förjaga värken, skrämma bort det absolut tunga, drömma om upplösning och invandrarbarn, om refuger och bordeller.

Nästa gång jag öppnar asken ska den lilla fågeln möta mig, strimman ljus ska ha vuxit sig starkare, den tid av tröstlöshet som sipprat in genom hud och sinne ska, förhoppningsvis, ha nått ett slut.

civilisationens fall och excorcism för överlevnad (gasmask für alle)

Det finns en värld utanför godset.

Tanken på den världen fyller mig med sådan vanmakt att jag aldrig mer vill röra på mig. Kvävs av luften, av epilepsianfallen, av blodet, de krokiga ryggraderna, de utländska männen, av barnen, av kvinnorna, av männen, dreglande munnar. Är beroende av gasmasken, beroende av godsets flyglar, av räddningen i väggarna. Varje sekund utövas tortyren, varje sekund vanmakt, en buk som sprättas upp här, en där, kroppar förvrids till omisskännlighet, jävla fucking knarkare i varje gathörn.

...

Lämningar från övergivna människotillhåll.

...

Varje kropp är avlägsnad en annan kropp. Ständiga fantomsmärtor. Varje annans minne är mitt minne, varje annans erfarenhet min. Vi är avhuggna lemmar, vilsna rör vi oss, trevar tafatt. Vi är hybrider, monstruösa - återuppfinner oss på nytt, igen och igen, bara för att orka överleva. Sexualitet är inte bara en mysig fruktsoppa, en ihopsättning av mjuka kanter och fascinerande vätskor (även fast det är en vacker tanke), sexualitet är våld. Varje urgröpt hål är ytterligare en urgröpning av ens egen kropp. Lemmarna är ofrånkomligt skapta, närvarande, smärtsamma.

Kroppsupplösningen inträffar inte förrän i inträdandet av döden.

Denna upplösning kan vi förvisso förmå oss till att iscensätta, gärna gång på gång, gärna rituellt; en lem här, en lem där, tvinga samman, sy blodiga stygn, utföra amputationerna. Alltid utsätta sig för synerna. Excorcism. Inte för utrensning, rening och bortträngning - nej, för överlevnad.

Sinnet blir givetvis tyngt, ruttnaden belägrar plats inuti, sprider sig, skapar oreda, färgar rörelser, tankar, tal, drömmar. Jag är korsfäst i den här världen, du också. Alla är sjuka, det finns inget som kan benämnas som friskt. Strimman ljus urholkas, håller inte hela vägen ut.

Det enda jag kan göra är att besmitta andra med mig själv. Mitt blod är förvisso snart renat, det har inte längre någon makt. Snart är det verkligheten som gäller. För att överleva krävs serier av intalningar, ramsor som vaggar ro, övertygandet: smärtan är till sin form aldrig fullständig och koncentrerad, det finns inte ett kompakt mörker som täcker en hel livsålder, det finns uppehåll, strimman ljus är tillgänglig, för alla, oavsett antal urgröpta hål.

Jag är en docka. En hora. En gul fantasm. Den här vaxplatsen skrämmer mina vänner. Den rädslan är obefogad. Den här vaxplatsen erbjuder befrielse.

...

Strimman ljus består av våld. Låt oss utsätta oss för det våldet.

Rut Hillarp säger: Men jag kan inte stanna, det förstår du väl, vi får inte stänga in oss i den här lilla försonade världen, jag måste ut i världen, jag måste ut i ondskan igen, rota i min olust.

Olimpia håller med, drar och sliter i mig, river.

Dagens outfit: Violence

100 dagar av ensamhet

"Igår satte jag mig upp i sängen, ett ben dinglande över kanten, foten som knappt snuddade vid golvet, och jag la min blick på den gröna ytterdörren. Jag har levt såhär i ett hundra dagar detta år. Tanken kom så plötsligt, så överväldigande, och jag visste att den var sann. Mitt huvud snurrade när jag tog mig upp ur sängen och började gå mot hallen, dragen till ytterdörren...

Det är sant. Ett hundra dagar av att leva i mina lakan, halva kroppen påklädd, halva kroppen under ett täcke, och den ljumma värmen som genomsyrar hela dagen. Att vakna med morgonljuset, att tappa räkningen på hur mycket klockan är, och att inte äta förrän man känner en grävande ilska i magsäcken. (Är det en huvudvärk tar man smärtstillande och lägger sig för att sova tupplur i två-tre timmar.) Ibland har jag inte ätit på över fyrtio timmar – inte annat än piller och vatten – och även om jag äter brukar det mest bilda staplar på matbordet av förpackningar jag inte sorterar och tallrikar jag inte diskar.

Ett hundra dagar. Tanken är hemsk, men så sann. Jag tänker tillbaka på året innan: då var det nog två hundra och sextio dagar som jag spenderade på det sättet, om inte mer. Och året innan? Hela sommaren försvann i melankolisk nostalgi, i smärstamhetens saudade – nostalgi och saknad för någon eller något som man förlorat, och som man vet man aldrig kommer få igen. En hel sommar, som alla somrar: förlorade i en varm, omtöckande dimma varifrån jag kliver ur förvirrad och med Interpol-sånger fastnaglade i mina tankar.

Jag kan inte komma ihåg en enda sommar då jag faktiskt fyllt dagarna med vad de ska fyllas av: grönska och solvärmd hud; stadsgator och kallt vatten drucken i skuggan av stora träd i parker; resor och hav och vatten och sand mellan tårna. Istället har jag kravlat från säng till fåtölj, lärt mig sommarens tv-tablå utantill, ätit kalla sallader och rester, och längtat efter att telefonen ska ringa. Ironin är att jag går in i varje sommar med idén om att denna gång, denna gång kommer det vara annorlunda. Och jag ringer, jag skickar textmeddelanden, jag strövar utmed gator, fikar, läser böcker, väntar med tålamod på att känslan av att detta är en underbar sommar – och efter två veckor utan svar från någon söker jag mig bort. Sätter på tv:n, struntar i att klä på mig, köper kall apelsinjuice och dricker den direkt ur förpackningen och förälskar mig i en ny fryst matvara. (Senast var det rösti.)

Varje sommar, år efter år, repeterar sig utan förlåtelse, utan förståelse. Jag kan inte se varför sommaren, av alla årstider, anses vara så perfekt – för mig är den smärtsam. Jag pillar på skavsår och sitter ensam på fiken; till slut kan jag inte läsa längre och jag sätter på ett tv-spel – sen kan jag inte spela längre, och jag sover längre på morgonen, ser på natt-tv när jag inte somnar, och hamnar i ett existensiellt limbo. Dagarna flyter ihop. Jag gör inte några anteckningar i min dagbok, för vad finns det att skriva om? Idag så... Funderade jag på att börja röka. För det skulle åtminstonde ge mig något att notera: hur många cigaretter jag inhalerar per dag. Bättre än att räkna timmar. Eller skulle jag notera vad grannarna gör? Igår natt runt tre-snåret började en av grannarna ha sex. Jag hoppas iallafall att det var sex: det lät smärtsamt och osexigt. Gunga-gunga-gunga. Ibland är jag glad att jag inte har någon att ha sex med, ljuden är så hemska.

Dag ut, dag in, emellanåt punkterade av att jag sätter penna mot papper: men hur ska jag kunna urskilja en dag a skrivande i sängen från en annan? Besviken på mig själv sover jag med fönstret öppet, även när det regnar och blixtrar, och drar ner persiennerna, fryser konstant om fötterna, drömmer mardrömmar... Tiden går. Jag märker ingenting, glömmer bort tre månader, minns enbart sommartristessen.

Ett hundra dagar av att sitta i min lägenhet. Är detta ett liv värt att leva?"

feral beast

också en drunkningsdöd

"Repen lindas runt mina bröst mitt skrov. Ljudlöst föser jag bålet över havsytan, ryggen nedåt knäveck strax under kallt vatten. Känsliga bits de av sjuka fiskdjur och hämndlystet knyter du sjukdom av rep. Jag kan se solen men den vill aldrig svara på mina rop, mitt ansikte min ovansida ständigt kyld. Du låter mig också vara. Låt mig inte vara."

les jours

lätta fingrar tungt huvud

Huvudvärk, trötthet, nakenhet. Ligger kvar i sängen, tittar på danska naturdokumentärer om elefanter och blåvalar. Gav godsägaren en avsugning, hans sperma i mitt ansikte och hår. Huvudvärken lättade. Jag har mens, annars skulle jag gärna vilja befinna mig i ett tillstånd av sönderknullning. Får nöja mig med smisk på stjärten och kroppsvätskor.

Dagens outfit: Godsägarens händer

scientiarum

På morgonen försvinner godsägaren utan att ens kyssa mig adjö, jag kurar ner ensam under täcket tillsammans med dockorna och Olimpia. Olimpia slickar med sin sträva tunga mina fingrar. Sedan kommer godsägaren tillbaka igen lika plötsligt som han försvann. Han kryper ner under täcket tillsammans med mig och Olimpia, han berättar för oss hur våldsam francis bacon var, hur francis bacon genom experiment lärde känna naturens lagar och hur naturens lagar på så vis tyglades. "Vetande är makt". Det hävdar både godsägaren och francis bacon. Mot kvällen försvinner han igen, han har bestämt träff med den 22åriga unga lilla damen, den lilla kurtisanen.

Han lämnar mig ensam.

Ensam med mina dockor, med smärtan i ryggen, med värken i lederna och kylan i skelettet, han lämnar mig ensam trots att han vet att det är den stora medicindagen idag, det är ju fredag. Det är dagen jag ska tryckas full med medicin, med sprutor och piller och salvor.

Som tur var kommer en av tvillingflickorna och hälsar på mig. Svarthåriga Salomé. Deprimerade Salomé. Socialt missanpassade Salomé. I flera timmar sitter vi uppe i vänstra flygeln och klipper pappdockor.

Men så lämnar också hon mig ensam.

Nu återstår inget annat att göra, nu återstår bara doserna av medicin och kuddarna av satin. Nu återstår bara de vissnande blommorna, de gulnande bilderna av prinsessor och de döda dockorna. Inte ens Olimpia kan muntra upp mig nu.

på godsfronten intet nytt

Ännu en dag. Min kropp kommer fullständigt förtvina snart, muskler är bara ett minne blott. Min rygg smärtar.

Dagens outfit: Tristess