solitary pleasure (olimpias berättelse om svärmeri)

Olimpia förklarar för mig skillnaden mellan svärmeri och entusiasm.

Enligt Immanuel Kant måste man tvunget skilja på dem. Entusiasm är en naturlig del av människan medan svärmeriet är onyttigt, lönlöst, sjukligt och försvagande. Svärmeri är en sjukdom. Svärmeri är tvångsmässiga begärsritualer som bara leder människan in i återvändsgränder av sig själv där ingen realitet står att finna. Svärmeri är pur fåfänga. Det är uppflammande lidelser som yttrar sig i asociala tendenser hos individen i form av onani, självupptagenhet, onyttiga skriftställanden, alkemiska laborationer, fixa idéer och hjärtesorger.

"I entusiasmen, som affekt, är inbillningskraften otyglad; i svärmeriet, som inrotad ruvande lidelse, är den regellös. Den första är en övergående tillfällighet, som ibland drabbar det sundaste förstånd; det andra är en sjukdom som söndertrasar detta."

Immanuel Kant

Olimpia säger: Vilken fantastisk värld om vi alla vore svärmare!

Jag frågar Olimpia: Men inbegriper inte det väldigt mycket sorg?

Olimpia: Givetvis. Men desto närmare står man den sanna lyckan.

Jag frågar Olimpia: Vad är sant?

Hon svarar inte.

Olimpia ber mig att ge mig ut, i världen, att bekanta mig med dessa människor, dessa som tar sina begär på allra största allvar, som inser att målet alltid innebär en omöjlighet men att driften eller svärmeriet att befinna sig på denna omöjliga väg ger en anledning till att fortsätta leva. Lustprincip genom dödsdriften.

Olimpia fortsätter: Svärmaren accepterar det omöjliga i sitt så kallade svärmeri. Detta accepterande innebär ett omfamnande av förlust eller brist.

Jag frågar Olimpia: Men om man väljer att inte omfamna förlusten eller bristen då? Om man inte är förmögen till det?

Olimpia säger: I alla lägen, vare sig du omfamnar bristen eller inte, är sorgen alltid lika stark. Därför kommer din längtan efter jagupplösning växa sig starkare och starkare. Din längtan efter upplösandet kommer ta över alla dina känslor. Din dödsdrift blir den viktigaste driften att vårda. Du vårdar din längtan som om du och den befann er ensamma i en krypta. Du har en försmak av det språklösa intet, av det självupplösande vegeterandet. Du skäms för att du inte kan lägga det åt sidan. Men det fyller dig också med stolthet att för en gångs skull bestämma dig för något som om det vore på liv och död. Det är på liv och död. Du strävar efter en upplösning av jaget. Du längtar efter det tillstånd där varat tar vid.

Olimpia citerar Samuel Beckett: För den här känslan av att vara helt innesluten utan att någonting kommer åt mig, den är ny. Sågspånet trycker inte längre mot stumparna, jag vet inte längre var jag tar slut.


Jag avbryter Olimpia: Är det ett lyckligt liv?

Olimpia svarar: Detta att göda sin omöjliga drift? Tja. Även fast begärets mål är omöjlig att uppnå och du vet med dig det har du ändå något som uppfyller dig, som fyller varje cell i din kropp - du har en tro. Du har skapat din egen religion. Du uppstår i något stort och starkt. Du ingår i något stort och starkt. Du förlöses där.

Olimpia förklarar: Att fastställa omöjligheten skapar förutsättningen för dess existens. Du har skapat en existens. En existens som du är tvungen att söndra.

Jag frågar Olimpia: Är inte det en paradox?

Olimpia: Det är ett sätt att leva. Det krävs ingen signifikant eller konkret sak. Det behövs inget som sätter gränser eller betecknar radikala skillnader.

Jag frågar Olimpia: Kräver det omöjliga en grogrund av just gränslöshet?

Olimpia: Tja, för att förutsätta det gränslösa måste det finnas gränser.

Olimpia citerar Haeceittas: Genom språket försöker författaren säga det outsägliga, det vill säga avsublimera det, genom textens materialitet göra det till ett objekt i världen. Litteraturen, som skapande aktivitet, innehåller alltså ett element av omöjlighet, av avskapelse, (désoevrement, för att knyta an till Maurice Blanchots konception av gemenskap). Men eftersom utsidans absoluta externalitet aldrig kan existera på insidans villkor, förblir detta element begränsat, instängt i språket (som ju till sin form är en av insidans konstituerande principer.) Det omöjliga kan endast tänkas genom det möjliga, men därför förblir det också omöjligt, ett evigt utanförskap.

Olimpia nickar instämmande, skrattar lite.

Olimpia säger: Att skapa sig en identitet som bygger på ambitionen att avskaffa sig all identitet. Att sätta gränser för att luckra upp dem. Olimpia säger: Du bygger upp dina ramar. Dina ramar är så där lite lagom småporriga, lite lagom goth, lite lagom whitetrashiga, lite lagom sjukdomssuktande, lite lagom självmedvetna, lite lagom kroppsmedvetna. Du plockar isär kroppen som på en docka, leker plastiska leker, kroppsliga lekar, där på din högra flygel där du just nu huserar, där du tvingar godsägaren att hålla dig inlåst, där alla delar (vare sig de är kroppsliga eller språkliga ) är autonoma och utbytbara och villiga till transmutation

ha ha ha ha

O Olimpia, förgör mig, ta mig till mitt paradis
O Olimpia, du som låtsas, du som (för)klär dig i avklädarens tecken
O Olimpia

Olimpia säger: Fortsätt. Lek dina tvångsmässiga lekar med dockorna och din egen kropp och språket. Du kommer aldrig någonsin vara förmögen att nå det du vill åt. Vad vill du åt?

Jag säger ingenting.

Olimpia säger: Detta är det absurda och koketta och omöjliga. Detta.

Dagens outfit: Nattlinne