självbiologiska dagboksanteckningar på upphällning

trams

snusk

tid som slukas -

avslut

nu: samlarmanier, kuriositeter, uppställning, dockutställning -

   inget som härrör från mig

snart: drunkningsdöden i adriatiska havet, böljande alghår, avslut, pånyttfödelse

...

ses på andra sidan

efukt-ångest (del III: förvrängningarna)

”Om det fanns ett paradis i manipulationerna med de underbara reproducerade bilderna som jag ägnade mig åt, skulle jag ha trott på möjligheten av en befrielse ur detta, för denna sysselsättning var ju ändå en självständighet, ett trots mot en ännu tidigare osäkerhet, men när inte ens det var möjligt.”

Lars Norén, ur Salome, Sfinxarna

Målar bilder, manipulerar bilder, reproducerar dem, klär det i maskeraden av språk. Orden är bara en dräkt. Oftast sprängs dräkten eftersom den inte har förmågan att klä bilderna. Bilder vill inte vara påklädda, ger dem andnöd. Är då detta en befrielse - när bilderna kläs i en dräkt som för bilden är godtagbar så visst - men oftast funkar det inte. Därmed ingen befrielse.

Men när inte ens det var möjligt? Så - vaddå? Omfamnar det omöjliga ju - men gör ont, alstrar ont, skapar ont.

horror

• Människor
• Entreprenörer
• Mig själv (Kroppen & Känslorna & Talet (Orden) som inte går att hantera dvs flödena in & flödena ut och det aggregat som är jag)
• De starka och intellektuella
• Grupper
• Gemenskaper
• Rastlösheten
• Tomrummen
• Hårda dominanta kvinnor
• De utländska männens högljuddhet
• Beroenden
• Otillfredsställelse
• Olimpias viskningar
• Ondska
• Sömnlöshet

Nu måste jag gå och lägga mig igen. Mår piss, har knappt sovit inatt, ockuperad, under belägring, kontrollförlust, saker & ting rör på sig i ögonvrån, den där stressen och så givetvis cellgiftet.

God dag.

efukt-ångest (del II)

"Tvångsmässigt tänker Anna alltid på obehagliga saker som enkelriktat passerar hennes hjärna. Spärrbommen öppnas alltid för att släppa in saker med den släpper inte ut dem igen. Hennes hjärna är fullproppade med motbjudande ting och nödutgången är förbommad."

Elfriede Jelinek

efukt-ångest

Hävdade förut en gång att jag var trött på att älta blicken. Förvisso är det delvis sant, är verkligen trött på att älta blicken, men å andra sidan är det blicken som hela tiden belägrar mig, etsar sig fast på mina näthinnor, hur mycket jag än försöker manipulera.

Är slav.

Allt annat är bara inbillningar.

100 dagar av ensamhet

"Igår satte jag mig upp i sängen, ett ben dinglande över kanten, foten som knappt snuddade vid golvet, och jag la min blick på den gröna ytterdörren. Jag har levt såhär i ett hundra dagar detta år. Tanken kom så plötsligt, så överväldigande, och jag visste att den var sann. Mitt huvud snurrade när jag tog mig upp ur sängen och började gå mot hallen, dragen till ytterdörren...

Det är sant. Ett hundra dagar av att leva i mina lakan, halva kroppen påklädd, halva kroppen under ett täcke, och den ljumma värmen som genomsyrar hela dagen. Att vakna med morgonljuset, att tappa räkningen på hur mycket klockan är, och att inte äta förrän man känner en grävande ilska i magsäcken. (Är det en huvudvärk tar man smärtstillande och lägger sig för att sova tupplur i två-tre timmar.) Ibland har jag inte ätit på över fyrtio timmar – inte annat än piller och vatten – och även om jag äter brukar det mest bilda staplar på matbordet av förpackningar jag inte sorterar och tallrikar jag inte diskar.

Ett hundra dagar. Tanken är hemsk, men så sann. Jag tänker tillbaka på året innan: då var det nog två hundra och sextio dagar som jag spenderade på det sättet, om inte mer. Och året innan? Hela sommaren försvann i melankolisk nostalgi, i smärstamhetens saudade – nostalgi och saknad för någon eller något som man förlorat, och som man vet man aldrig kommer få igen. En hel sommar, som alla somrar: förlorade i en varm, omtöckande dimma varifrån jag kliver ur förvirrad och med Interpol-sånger fastnaglade i mina tankar.

Jag kan inte komma ihåg en enda sommar då jag faktiskt fyllt dagarna med vad de ska fyllas av: grönska och solvärmd hud; stadsgator och kallt vatten drucken i skuggan av stora träd i parker; resor och hav och vatten och sand mellan tårna. Istället har jag kravlat från säng till fåtölj, lärt mig sommarens tv-tablå utantill, ätit kalla sallader och rester, och längtat efter att telefonen ska ringa. Ironin är att jag går in i varje sommar med idén om att denna gång, denna gång kommer det vara annorlunda. Och jag ringer, jag skickar textmeddelanden, jag strövar utmed gator, fikar, läser böcker, väntar med tålamod på att känslan av att detta är en underbar sommar – och efter två veckor utan svar från någon söker jag mig bort. Sätter på tv:n, struntar i att klä på mig, köper kall apelsinjuice och dricker den direkt ur förpackningen och förälskar mig i en ny fryst matvara. (Senast var det rösti.)

Varje sommar, år efter år, repeterar sig utan förlåtelse, utan förståelse. Jag kan inte se varför sommaren, av alla årstider, anses vara så perfekt – för mig är den smärtsam. Jag pillar på skavsår och sitter ensam på fiken; till slut kan jag inte läsa längre och jag sätter på ett tv-spel – sen kan jag inte spela längre, och jag sover längre på morgonen, ser på natt-tv när jag inte somnar, och hamnar i ett existensiellt limbo. Dagarna flyter ihop. Jag gör inte några anteckningar i min dagbok, för vad finns det att skriva om? Idag så... Funderade jag på att börja röka. För det skulle åtminstonde ge mig något att notera: hur många cigaretter jag inhalerar per dag. Bättre än att räkna timmar. Eller skulle jag notera vad grannarna gör? Igår natt runt tre-snåret började en av grannarna ha sex. Jag hoppas iallafall att det var sex: det lät smärtsamt och osexigt. Gunga-gunga-gunga. Ibland är jag glad att jag inte har någon att ha sex med, ljuden är så hemska.

Dag ut, dag in, emellanåt punkterade av att jag sätter penna mot papper: men hur ska jag kunna urskilja en dag a skrivande i sängen från en annan? Besviken på mig själv sover jag med fönstret öppet, även när det regnar och blixtrar, och drar ner persiennerna, fryser konstant om fötterna, drömmer mardrömmar... Tiden går. Jag märker ingenting, glömmer bort tre månader, minns enbart sommartristessen.

Ett hundra dagar av att sitta i min lägenhet. Är detta ett liv värt att leva?"

feral beast