2 maj 2009

en scen av föreviganden (om att gå på teater)


Intalar mig -
    trött på ältandet av blicken, trött på näthinnans begärsförstärkning, trött på subjekt objekt.

Men med anledning av Magnus Bärtås essä Mitt i naturen där han bland annat diskuterar Jonathan Crarys bok Techniques Of the Observer: On Vision and Modernity in the Nineteenth Century. Crary säger: När seendet med hjälp av den nya skopiska apparaturen flyttar in i människan skapas också förutsättningarna för ett seende starkare kopplat till begär och sexualitet - till psyket överhuvudtaget.

Vi har skapat ett seende. Detta seende är vi förmögna att plocka fram när vi vill.

En scen av förevigande innebär att gå på teater och helt ogenerat få glo på skådespelarnas utsatthet. Det handlar om en blick som uppstått genom en maskin. En blick som du kan plocka fram när du vill. För att du ska känna dig maktfullkomlig, för att du ska känna dig överlägsen.

Det är så skönt.

Jag iscensätter skådespelarenas utsatthet. Jag objektifierar deras kroppar och rörelser, de existerar som min egen projektionsyta av begär. Jag gör det eftersom jag känner mig otrygg i teaterrummet. Men med min blick är jag plötsligt förmögen att som publik dirigera skådespelarnas rörelser. Jag frammanar den blick som skapats genom en apparatur. Jag är i fullständig maktposition. Donna Haraway säger: Sadism handlar om njutningen i att se, om blickens tillfredsställelse: det är en erotisk visuell disciplin för objektifieringen av jaget.

Jag ser.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar