klippdockors vokaler, deras ljudande; ljug

Modfälld.

Dagen började bra men så drunknar jag i bilder och flöden där min röst inte görs hörd, där den dränks bland andra. Otroligt tröttsamt. Det vill säga trött. På Mig Själv. Illamående.

Klippdockorna:

BESVÄRJELSE GENOM SKRATT
O, brist ut i skratt, skrattleter!
O, skratt upp, skrattleter!
Som skrattar med jätteskratt, som skrattialt ger sig hän åt skratteriet.
O, börja skratta så skratteliga!
O, superskrattala skrattebanors skrattsamma skrattleters skratt!
O, skratt ut åt alla håll skrattivt, o skratt från superskrattastiska skrattister!
Skrattbrygd, skrattbrygd,
Skratt iväg, beskratta, småskratt, småskratt,
Skrättlingar, skrättlingar,
O, brist ut i skratt, skrattleter!
O, skratt upp, skrattleter!

Velimir Chlebnikov

Klippdockornas hånfullhet och fjädrarna av skratt och kåporna av svart skriker i min skalle. Olimpia likaså. Hon kräktes idag, hostade upp hårstrån från mina peruker. Det luktade illa.

...

Idag vill jag pensla in min kropp i tjära, smörjas in i det svarta, en dräkt av ruttnat foder. Ske din vilja! Vill sluta klippa dockor och istället bara knulla. Vill använda kroppen och inte gömma mig bakom konturerna. Är så trött. På. Mig. Själv.

Allt sker med en fördröjning, är trött på det också. Långsamheten kväver mig, det absolut stilla undanröjer allt inuti mig, främst det som finns inuti min skalle. Måste bryta upp, ta fler raster, brännas av cigaretter, kanske träffa en vän eller två, typ Salomé och Sue-Ellen, bereda plats för avbrott, för avstånd, för avresor i följd på varandra, för mellanrum, stycka upp flödena, göra nåt, dödas av tåget, försvinna i mörka skogen, förjagas av älgarna, nåt.

treat

älskar tonårsflickorna dom påminner mig om vem jag är

kan inte se mig mätt på de ställen som är i behov av hudblekning inklusive mig själv

älskar viga leder

tycker om dvärgarna

tycker om att ha dockskåp i magen där pusseldjur & siamesflickor & kastratsångare gör sina konster

tycker om den blånande huden

älskar mina dockor imorgon ska jag räkna dom och sedan ska siffran utgöra koden för mitt kommande liv

lust for life: dagarna & nätterna allt inleddes har skapat mig. kommer återupprepa dom i all evighet kommer tvinga mig själv att minnas kommer teckna ned varje känsla varje sprängande vilja varje utplånande vilja - klippdockorna är födda ur detta

tyckte om vackra kläder en gång i tiden. sjukdomen har förjagat det nöjet, hatar blommor, hatar tryck. jag är en gul smitta, en sorgklädd hora. vill knulla chloë i röven

älskar älskar älskar stora bröst älskar älskar älskar feta människor

knulla angelina

älskar olimpia

älskar godsägaren

älskar perfekta defekta kropparna älskar dreglande djuren älskar de förståndshandikappade blickarna

älskar döden dö

finns en massa mer saker, tricks & treats: drömmar om kalypso och hennes svarta släpande hår som kväver mig, piskan som frambesvärjer det sinnesvidgande, världarna som lockar, hela tiden tvinga mig själv, de snabba bilarna och den kassa musiken, gamlingarna som frammanar äckel, hatkärleken till skogen, dragningen till underjorden, döden i gruvan, kvävas av jord, doften av blonderingsmedel och min mors händer, alla morden, farmors bröst, tortyren som lamslår filosofin i sängkammaren maskeradattributen lekarna med mig själv att tänja skallen aldrig förstå det präktiga och generade det vulgära äckliga små flickor äckliga små pojkar doften av smink & liljekonvalj christian dior proviva-shots ord americas funniest home videos osv osv

några ord tillägnade godsägaren

"Jag har för lite av benämningens kunskap.
Jag tycker om att hysa tankar utan bestämmelseort, utan namn och pass och ansikten. Hos mig finns inget register, nej inte så mycket som en spik att hänga mössan på.
Du säger att jag saknar intressen. Du menar den groteska förmågan att redogöra. Jag har inga egenskaper heller. Bara gröna öar i mitt väsen. Ro till mig i skjortärmarna. Jag kom..."

Stina Aronson, ur Feberboken

förtäckta meddelanden

Hittar en massa lappar begravda i högarna av horkläderna, en massa meddelanden i de hemliga marsvinsgångarna.

Har inget minne av att jag skrivit dessa lappar.

Har svindel.

Driv dig själv/längre&längre/

Svaga ögon - ljuskänsligheten har maximerats.

Pulsen i höger öra.

Innesluten till ett slött molande nätverk.

Plats för Bön&Självförverkligande

Vill rensa upp, hitta den färdigslipade kristallen.

Töcken.

Follow the white rabbit.

Bär en klänning med hästar på.

Petar mig själv ständigt i näsan.

Kanske svaret kommer till mig senare ikväll.

Nu ska jag fortsätta rensa.

ekon från de döda

När jag ändå nämner farfars död kan jag lika nämna något om morfars också. Jag är en utmäterska av rättvisa.

Morfar dog på min födelsedag.

Det var min mor som ringde. Hon befann sig på sjukhuset, satt intill morfar. Hon placerade luren intill hans mun så att jag kunde höra hans andning. Det kokade och bubblade, precis som i en kaffekokare. Var kom all den vätskan ifrån? Han som tidigare var så torr i munnen av mediciner och nikotin.

Vad jag önskar att även albinosyster skulle ha fått höra hans andning, precis så som jag hörde den.

När han dog frammanade jag känslor av sorg och saknad. Jag skrev fram dem trots att jag inte kände något.

Jag önskade mig religion. Jag önskade mig tro. Något önskade jag mig. Något som kunde lindra den känsla jag hade framtvingat.

Men jag hade ingenting, undrade ingenting. Jag var kött och maskin och hud. Jag var inget annat än det. Jag har inget att tro på, vill inte tro på något. Trots att folk dör runtomkring mig och lusten segmenteras och blir ytterst svårtillgänglig på grund av sin självstympande natur.

Christina Ouzounidis (i pjäsen Där allting rör sig, I Aulis I) säger: Det är möjligt att jag är besatt av mina egna tankar eftersom ingen annan göder dem. Samuel Beckett säger: man letar efter sig själv bland bergen och på slätten, det är naturligt, man vill ha sig själv, man vill ha sig i sitt hörn, det är inte kärlek, det är inte nyfikenhet, man är orolig, det är trötthet, man vill stanna, sluta resa, sluta leta, sluta ljuga, sluta tala, sluta ögonen men sina egna ögon, lägga beslag på sig själv kort och gott, sedan skulle allt vara över på ett ögonblick.

Jag brukar alltid vakna till liv igen när mensen vankas. Det ruttna blodet får mig att känna igen känslorna av lust. Jag skriver en text för varje lem och sedan sätter jag ihop dem så att olika avarter bildas. Jag klipper delar. Jag hugger in ord i plastkött. Jag sliter loss de olika kroppsdelarna. En dikt för varje lem. Varje lem blir en ny människa, en varelse som suktar och längtar efter ytterligare förvrängning. Dessa är de enda lekarna värda att leka. Sedan har jag en sprattlande hög av lemmars olika röster och bildutgjutelser. Jag har en segmenterad dockmaskin. Dess olika delar överlappar varandra, sys ihop, stympas och återinympas.

Jag måste in till benet, det är därför jag bryter upp lemmarna. Jag måste ännu längre in. Jag önskar mig magsäckar och avkapta revben. Därför doser av mister cooper, av inutibeskrivningar, av att vända ut och in.

Det är ett tvång att vara så upptagen av det som huden härbärgerar.

Mara Lee (i Ladies) säger: På de ställen där huden tycktes tunnast skimrade det i nyanser som varierade mellan grått, vitt och svagt rosa, som ett löfte, eller en anmodan. Att under huden fanns det en pärla, en aldrig så liten pärla. Den skatt som varje betraktare egentligen sökte, som blicken egentligen trånade efter. Det som gjorde att man hela tiden ville se mer, och djupare: mer hud, in till benet. Hon fortsätter vidare: Idag var hon ett med sin kropp, sitt utseende. Det fanns inget som skavde längre, ingen skillnad mellan inre och yttre. Det var en kropp som nästan hade blivit reversibel, in- och utsida var exakt samma sak.

Och så försvinner lusten och jag börjar hata igen. Jag vill vara en figur med runda former, som Barpapapa eller Muminmamma, rosa och vit och bredbent. Jag skulle skita på allt. Jag skulle bara vara ett hål.


Idag är det lördag. Godsägaren ska träffa sin lilla kurtisan. Han har rakat sig mycket grundligt. Just nu står han i duschen. Han ska lämna mig ensam på godset. Solen skiner utomhus. Det är ingen som kommer och räddar mig. Jag har försökt underhålla mig själv nere i tvättstugan. Alltid något.

Dagens outfit: Skyldig, utan dåligt samvete

dansa min docka

Vad jag önskar att mina pappdockor var av kött.

Hela hela tiden är jag rädd för att förlora något. Hela tiden är jag vettskrämd. Medicinerna blockerar mig, cellgifterna får min hjärna att ruttna. Jag utforskar hellre mig själv genom ett filter än att våga lite mer, våga något annat. Jag för inga samtal med några andra för jag är så jävla feg, livrädd för att krympa ännu mer. Det är därför jag sitter inlåst, det är därför.

Doften jag tyckte mig skönja tidigare, den där ruttna som jag tyckte far, polska flickvännen och min farmor efterlämnade sig - den härrör från mig, från min fitta, min mage, min hjärna, min kropp. Den är från mig.

Det måste ske en återkomst, en återgång till en tillvaro där jag är sprillans ny, något krävs, inte baka in i ord mer, inte försegla suckar för att sedan skicka tillbaka dem till mig själv igen. Inget mer. Något annat.

Lederna i min kropp är till sin karaktär mycket lik mina tankar, förhårdnade knotor av ett upprepande vokabulär. Det talspråkiga systemet har jag aldrig ägt. Jag har fortfarande inte tagit dagens medicin, jag vill inte. Kroppen blir ännu hårdare. Det kanske är det som krävs. Så att jag kan lägga mig mellan lakanen, lägga mig bland det illaluktande satintyget och invänta ännu en ny dag.

Imorgon är en annan dag. Imorgon

samantha fox spring

Jag har inte tid med det här, leka lekar där jag är min egen sjukdomsgödda figur, har inte tid med det här, att samla på bilder av hud och minnas gammal skamlig kommunikation. Jag har ett liv. Jag har annat att sysselsätta mig med. En massa klippdockor väntar på att bli utskurna. Salomé och Sue-Ellen kanske vill träffas. Solen skiner där ute. Människor sällar sig till lemmeltåg. Högra flygeln kokar under sitt gröna koppartak. Mina plastdockor smälter. Fönster behöver putsas. Godset håller på att bli begravd bakom hinnor av smuts och avgaser. Gatorna svettas. Mitt hjärta skälver. Det vilda hoppet gror inuti. Krämer, salvor och medikamenter har ett slut. Slutet är inte nu, men om ungefär en månad. Det har pågått i ett år. Äntligen. Snart. Slut.

Men då är då och nu är nu.

Så.

Vad göra nu? Svettas härinne? Sitta och sörja den hud som skulle kunna bli bränd? Jag vet inte.

främmande

I dusterna av vildsvinsinfluensan får vi vittring på en doft som känns mycket välbekant. Olimpia tar sats från väggarna och kutar från flygel till flygel.

Vi får främmande.

Det är inte vilket främmande som helst.

De rumlar in på godset - min far, polska flickvännen och farmor. De har kört i ilfart med Mercedezen från hålan ända fram till vårt gods.

De tänker stanna en natt innan de fortsätter färden till Polen.

Polska flickvännens mage är ännu svullnare än sist jag såg den. Brösten är iögonfallande stora. Hon kedjeröker, har stora solglasögon och bär sin mysdress som om den vore en aftonklänning. Far har svarta fingrar på grund av trycksvärtan från alla gratistidningar han kan samla på sig i den här staden.

Farmor befinner sig på stenhård bantningskur efter sin senaste resa i Thailand. Hon äter ingenting.

Godsägaren och jag blir förvånade av det högst oväntade besöket men blidkas strax av alla presenter de har med sig: orkidéer, kaffekoppar, läslampor, snäckor, godis, bullar, ögonkrämer, maskaror, deoderanter och genomskinliga spetsunderkläder.

Vi går ut på en promenad.

Vi sätter oss på en uteservering i den gassande solen, äter chilinötter och dricker öl. Far, polska flickvännen och farmor slås av hur många utlänningar och epileptiker som finns på gatorna i min stad. De förundras över karusellerna, duvorna, de utslagna blommorna, svarta män och polska gästarbetare.

De försvinner lika snabbt som de kom.

De efterlämnar sig en doft av något som jag inte riktigt kan fastställa.

Dagens outfit: Doftkörtlar

det finns inget mer att orda om det

Efter mina föregående så ömma kärleksbetygelser kommer godsägaren hem och luktar snuskgubbe - det inbegriper dofterna från cigarettrök, svett och hennes rosa parfym.

Detta är mitt öde.

Verkligheten, människorna och orden befinner sig utanför mina härskarområden.

Vad är det då som finns inom mina härskarområden? Jag vet inte. Inget. Inte ens dockorna, inte Olimpia, inte ens vidgandet av min kropp. Allt är på låtsas.

Nu ligger han utmattad och sover på soffan trots att klockan bara är tidig kväll, på teven hörs självmordsflickan Ann Heberleins röst. Olimpia ligger också hon, på golvet, inlindad i tyget från min senaste gåva från godsägaren, en klänning i svart satin med silverfläckar som på sina ställen är avskavda.

Jag ska också lägga mig.