självbiologiska dagboksanteckningar på upphällning

trams

snusk

tid som slukas -

avslut

nu: samlarmanier, kuriositeter, uppställning, dockutställning -

   inget som härrör från mig

snart: drunkningsdöden i adriatiska havet, böljande alghår, avslut, pånyttfödelse

...

ses på andra sidan

utrensning och reducering pågå

nytt blod -

dvs rensning dvs förintelseläger

kabinett ska vara kabinett ska vara kabinett -

inget annat

toxikologi

Vaknar upp med svart dun över min kropp. Urinet mörkt.

formikofoli (del vi: naturen)

I förlängningen av antichrist -

Annie Dillard säger (i Livet vid en å): Naturen är framför allt överdådig [...] [Dess scheman] är ett påhitt av en rubbad manodrepressiv person med obegränsat kapital. Extravagans. Naturen provar allt åtminstone en gång. Detta är vad insekternas form säger. Ingen form är för ohygglig, inget beteende för groteskt. Om du sysslar med organiska föreningar, så låt dem kombineras. Om det fungerar, om det får nytt liv: sätt ner det klapprande i gräset; det finns alltid plats för en till; du är inte så stilig själv. Detta är en slösaktig ekonomi; även om ingenting går förlorat så förbrukas allt. (Citerat ur Donna Haraways Apor, cyborger och kvinnor. Läs mer av Dillards ordfogande här.)

Sara Arrhenius och Cecilia Sjöholm (i Ensam och pervers) säger: de Sades människa är enbart en effekt av muskelsammandragningar och nervryckningar, ett extatiskt uttryck för naturens flödande, men meningslösa, energi som strävar efter att förslösas. Hans monotona beskrivningar av erotiska orgier, där sammanslingrande människor låter kroppsdel passas till kroppsdel för att framkalla maximal sinnesretning, framstår också som tvångsmässiga fantasier om människokroppen som en maskin. En maskin driven av begärets outsinliga och pockande bränsle, som får kropparna att röra sig fram och tillbaka som uppskruvade, mekaniska dockor.

Olimpia säger: Ack ack nick nick

Michael Hardt och Antonio Negri (i Imperiet) säger: Själva kropparna omvandlas och muterar, så att de skapar nya, posthumana kroppar. Det första villkoret för denna kroppsliga omvandling är erkännandet av att den mänskliga naturen inte går att skilja från naturen i dess helhet, att inga fixerade och nödvändiga gränser finns mellan människa och djur, människa och maskin, [hon och satan] manligt och kvinnligt och så vidare, det vill säga erkännandet av att naturen som sådan är en konstgjord terräng, ständigt beredd till nya mutationer, blandningar och korsningar.

Hans Bellmer (i Memories of the Doll Theme) säger: It was worth all my obsessive efforts, when, amid the smell of glue and wet plaster, the essence of all that is impressive would take shape and become a real object to be possessed.

Tillbaka till ordfogandet (Helena Eriksson skriver förresten oerhört vackert om anagramformen och ordfogandet i efterordet till Unica Zürns Mörk vår & Jasminmannen):

Donna Haraway (i Apor, Cyborger och kvinnor) säger: Att författa är att ha makten att ge upphov till, att namnge. [...] Alla komponenter i begäret är paradoxala och farliga, och det är både motsägelsefullt och nödvändigt att kombinera dem.

...

klippdockorna jubla

också en drunkningsdöd (del ii: varianter av ofelia eller måttlösheten)

"Mitt hår är moget nu -
Jag sköljer namnet ur dess röda kärve:
jag lägger mitt huvud tyst till rätta under
vattnets yta, och namnet släpper mig, jag
avstår det.
Stenarna under mig spärras upp, rullas
ut ur den lösa dyn. Gaser kläcks ur de
murkna stockarna och säven ryker, ömt
och hämningslöst.
Jag tar vattnet i min mun -
Jag tuggar stockarna som ett mörkt,
surt bröd -
Jag betar säven -
Allt är mitt."

Mare Kandre, ur Bebådelsen

a dictionary of symbols (del ii)

Inatt drömde jag:

Att ett maskätet äpple ruttnade och blev svart vid Olimpias matplats.
Att socker utsöndrades från det svarta äpplet och skapade fuktiga pölar på golvet.
Att jag naken trädde in i en billig päls, den liknade den jag redan har men den här kändes mycket lyxigare. Den hade samma färg som min men var kortare i midjan.

...

Sedan: bestämma vilka av klippdockorna som får följa med på tågresa in i skogen.

tro

hyllning (antichrist)

...

mytologin och uppenbarelsen som alltid varit allomstädes närvarande / Ta Då Det På Allvar / / uppmanar sig själv till frälsningen; närmar sig det /

...

Trodde mig kunna leka utan fara -

intalade mig det; har aldrig tidigare följt hela vägen för jag har alltid återvänt, alltid haft repet eller snöret bundet till / / alltid återdirigerad till den väg som i allas ögon ser ut som en väg

Horden av ansiktslösa kvinnor; utsuddade dragen, söndervittrade, oskarpa; magiska sken. Skäms över min lättköpthet, denna frälsning som gröper ur mig, skäms över att visa upp, skäms över andra att ta del, skäms över att inbilla sig att andedräkten är delad, gemensam. Vad gör det för gott att spara det hela i en ask? Ingen bejakelse, ingen skärskådning. Nu: rörd, sprängd, utfläkt, fördömd, utsatt, barskrapad & nerklädd De rörliga bilderna erbjuder befrielsen; hägrar, antar att inget består för evigt eller så ändrar det bara skepnad; förvandlingarna.

...

behöver en sup
Kanske dags att bryta upp
hur ska sömnen infinna sig -

formikofili (del V: une charogne)

"Erinra dig, min älskade,
föremålet som vi fick syn på denna vackra sommarmorgon så ljuv:
vid kröken av en stig, ett skändligt kadaver
på en bädd strödd med kiselstenar,

med benen i vädret, som en liderlig kvinna,
brinnande och utsvettande gifter,
ett as som öppnade sin mage
full av utdunstningar på ett vårdslöst och cyniskt sätt.

Solen strålade över denna förruttnelse,
som för att koka den lagom,
och hundrafalt återge till den stora Naturen
allt som den hade förenat till en enhet.

Och himlen såg det präktiga aset
slå ut som en blomma.
Stanken var så stark, att du trodde att du
skulle svimma av på gräset.

Flugorna surrade över denna ruttna mage,
varifrån utgick svarta bataljoner
av larver, som rann likt en seg vätska
längs dessa levande trasor.

Allt detta sjönk, steg som en våg,
eller sköt upp i höjden i ett fräsande;
man kunde ha trott att kroppen, uppsvälld av en vag andedräkt,
levde genom att mångfaldiga sig.

Och denna värld gav ifrån sig en egendomlig musik,
som det rinnande vattnet och vinden,
eller sädeskornet som en skördeman med en rytmiskt rörelse
skakar och snurrar i sin sädesvanna.

Formerna plånades ut och var inte längre mer än en dröm,
ett utkast som långsamt växer fram
på den glömda duken, och som konstnären fullbordar
endast med hjälp av minnet.

Bakom klipporna betraktade oss
en oroad hynda med vred blick,
vaktande på det ögonblick då hon från skelettet
kunde återta det stycke som hon lämnat.

- Och likväl skall du bli lik denna orenhet,
denna fruktansvärda smittohärd,
mina ögons stjärna, min naturs sol,
du, min ängel och min lidelse!

Ja! sådan skall du bli, o behagens drottning,
efter sista smörjelsen,
då du skall gå att under gräset och den feta blomningen
mögla bland de dödas ben.

Då, o min sköna, säg till maskarna
som kommer att äta dig med kyssar,
att jag har bevarat formen och det gudomliga väsendet
hos min älskade i upplösning!"

Charles Baudelaire

skåda det mörka fodret!

Det blev alltså den svarta färgen. Matchar uppkastningarna och levern, matchar Olimpias tungkörtlar; saker och ting kommer till ro, det ruttnade inuti i gungning, i färgkavalkad.

L´art, 1910

Grön arsenik smetad på en äggvit duk,
krossade jordgubbar! Kom, låt oss fägna våra ögon.

Ezra Pound

lindansarlekar utan slut (del II)

har fortfarande inte lärt mig hur man styr över drömmarna. behöver hypnagoga regler och förstörelsen av svångremmar.

klippdockors vokaler, deras ljudande; ljug

Modfälld.

Dagen började bra men så drunknar jag i bilder och flöden där min röst inte görs hörd, där den dränks bland andra. Otroligt tröttsamt. Det vill säga trött. På Mig Själv. Illamående.

Klippdockorna:

BESVÄRJELSE GENOM SKRATT
O, brist ut i skratt, skrattleter!
O, skratt upp, skrattleter!
Som skrattar med jätteskratt, som skrattialt ger sig hän åt skratteriet.
O, börja skratta så skratteliga!
O, superskrattala skrattebanors skrattsamma skrattleters skratt!
O, skratt ut åt alla håll skrattivt, o skratt från superskrattastiska skrattister!
Skrattbrygd, skrattbrygd,
Skratt iväg, beskratta, småskratt, småskratt,
Skrättlingar, skrättlingar,
O, brist ut i skratt, skrattleter!
O, skratt upp, skrattleter!

Velimir Chlebnikov

Klippdockornas hånfullhet och fjädrarna av skratt och kåporna av svart skriker i min skalle. Olimpia likaså. Hon kräktes idag, hostade upp hårstrån från mina peruker. Det luktade illa.

...

Idag vill jag pensla in min kropp i tjära, smörjas in i det svarta, en dräkt av ruttnat foder. Ske din vilja! Vill sluta klippa dockor och istället bara knulla. Vill använda kroppen och inte gömma mig bakom konturerna. Är så trött. På. Mig. Själv.

Allt sker med en fördröjning, är trött på det också. Långsamheten kväver mig, det absolut stilla undanröjer allt inuti mig, främst det som finns inuti min skalle. Måste bryta upp, ta fler raster, brännas av cigaretter, kanske träffa en vän eller två, typ Salomé och Sue-Ellen, bereda plats för avbrott, för avstånd, för avresor i följd på varandra, för mellanrum, stycka upp flödena, göra nåt, dödas av tåget, försvinna i mörka skogen, förjagas av älgarna, nåt.

lily skynda dig hit!

Kära Lily,

Automatiska halsläkare går lös, letar efter apflickor som dig. Kom till mitt kabinett; har gasmasker och krämer och piller och annat som domnar. Kom. Här är du trygg. Olimpia ska göra sitt, med svansen behärskar hon smärtan, lindrar och kittlar. Jag väntar.

manual för maskinflickor (del IV)

"Automaten, androiden och roboten gestaltar våra förhoppningar om vad människan borde vara; men framförallt våra mardrömmar och fantasier om vad människan inte är eller inte får vara. Automatens fantiserade eller faktiska kropp balanserar över den avgrund som ska skilja levande och dött, människa och maskin. Den är en kuslig gränsvarelse som, precis som monster, får bära på det vi inte vågar se hos oss själva. I våra föreställningar om automaten finner vi ofta sanningar om oss själva som vi inte tillåter i våra medvetna tankar och som vi har förskjutit till vårt omedvetna - det är också därför vi uppfattar den som pervers och skrämmande."

Sara Arrhenius och Cecilia Sjöholm, ur Ensam och pervers

departure; avfart, avgång, avresa, avsteg, avvikelse, utgående

de mörka flickstrålarna
nere i håret i kragen i
ögonen som röda ljus-
sår
nakenfittsår i den lilla
vitan flärpen i den lilla
vitkantade murriga flärpen

Ann Jäderlund, ur I en cylinder i vattnet av vattengråt

nedbrytningen av ett gods

Är yr idag.

Eftersom intaget av medikamenterna är på upphällning måste det vackla i kroppen. Det gör det, känner mig inte ett dugg piggare, snarare tvärtom.

Det kan jag leva med. Förmodligen ger det avtryck i klippdockor som blir vimmelkantiga men i längden brukar det vara de vimmelkantiga som är vackrast.

Måste skynda mig härifrån innan godsägaren ångrar sig och låser in mig igen.

...

Har tagit fram de slinkigaste sommarklänningar och kortaste kjolarna och nättaste linnena. Hoppas huden klarar av detta med att brynas, förmodligen blir det skugga bakom kroatmän i vulkaniska skärgårdar.

I veckan: växla pengar, köpa resväska av de utländska männen, klippa dockor, samla upp hud och sedan - avresa.

Dessförinnan: mörka skogen, yrsel, albinosyster och mor. Och avskedsdagar med godsägaren och speglar att slå sönder.

präktigheten själv

Tullalah Bankhead säger: Det är bara fina flickor som skriver dagbok; de dåliga har inte tid.

Elmer Diktonius säger: Blott de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger.

Die puppe säger: En tam docka, en masturberande flicka med all tid i världen - dessutom med blodet renat, sida upp och sida ner, inte ett steg utanför godset, fladdrar med vingar i damm, avskräckt av epileptiker.

Olimpia skrocka: Godsväggar tunna, liv utrunna, allt du någonsin kunna, hepp hepp, här är du fast.

introspektion

Ur körtelmörkret stiger dofterna av
tung vanilj och ambra; lila ollonbultar och pulsarer dunkar rytmiskt mot
maskinens vattenkvarn

Aase Berg, ur Mörk materia

nazigirl in paradise

Firade nationaldagen och medicinavslut i kolonistugor. Lyssnade på en rolig radioteater, här. Snapsade rom. Viftade med gulblå färger. Frös om lederna. En lyckad dag.

några fraser om oförmågan

Horace Engdahl säger (i samtal med Per Zetterfalk ur Tre samtal om konst och kvalitet): Foucault säger på något ställe, att ursprunget till författandet ligger i en önskan att vara ingen, att inte längre ha något ansikte. Det är ett negativt sätt att uttrycka det på. Man kan också tala om en önskan att få tala som en helt annan, att slippa tala som sig själv.

Nina Bouraoui säger: Jag är ingen intellektuell jag är estet.

Horace Engdahl fortsätter: Jag måste locka fram en varelse som sitter djupt inne i mig och som egentligen inte vill arbeta, inte vill uttrycka sig, inte vill rikta sig till någon. En annan, därnere, som är fullständigt likgiltig inför mitt sociala öde. Det är ju den som man bär inom sig som kan skriva. Jag kan inte skriva. Helt säkert, jag kan inte skriva. Han kan skriva. Frågan är bara under vilka villkor jag kan få igång honom. Det är det som arbetet handlar om.
Hade jag gott om tid och var ekonomisk oberoende, då skulle jag helt enkelt låta mitt skrivande bestå av det som han kommer och lägger på mitt bord som en blomma eller en hälsning. Men så kan man inte göra i praktiken. Man måste plåga sig, plåga fram den andre.
Författaren är en som är beredd att glömma sig själv i jakten på det okända, som han i bästa fall kan plåga ett inre jag att formulera - för sig själv och inte någon annan. Sådan tystnad, sådan ensamhet: måste värdefulla tankar ha sådana offer?

Katarina Frostenson säger (i Skallarna): Det är som att besvärja en ande, för i texten är ju rösten lika med död. [...] Grekerna såg skriften som en gravplats för rösten, i texten finns rösten som död. Skriften förvandlar den levande rösten till sterila bokstäver. Rösten ligger begravd i skrivtecknen men varje gång vi läser en text högt väcker vi henne - den försvunna - till liv.

Haeceeitas säger: Maurice Blanchot skrev någonstans att tecknet på författarens betydelse är att han ingenting har att säga. Och visst är det väl så att det - särskilt i dessa tider av extrem och överallt närvarande meningsproduktion - är ganska ont om människor som inte vill förmedla ett budskap eller ge uttryck för en åsikt? Kanske är det så ovanligt att man måste betrakta den författarskapets tomhet som Blanchot beskriver som en mångfald av singulära exempel, som spridda undantag. Deras förhållande till språket går inte att systematisera eller generalisera på ett tillfredsställande sätt. Men likväl ser vi dem hända, vi märker hur de tar plats mitt ibland oss.

Samuel Beckett säger (i Den onämnbare): jag känner ingenting, vet ingenting, och tänker gör jag just så mycket som behövs för att inte tiga, man kan inte kalla det tänka.

Katarina Frostenson fortsätter: Författare säger ofta att de inta kan tänka, inte har förmågan att tala klart och tänka logiskt. Dumhet är en vanlig känsla, åtminstone i perioder. Associerandet tar all kraft. Man har svårt att vara tydlig, man driver iväg. Alla ord försvinner ner i gångarna, allt språk interioriseras. Tanken man har leds av kroppen ner i dikten. När jag försöker tänka kommer moln - lägger sig kring det som vill bli kristall.
Är det en brist, en frånvaro på just tankar? Nej, det är omvandling. Tankarna man har om och kring och under arbetet förvandlas, när man skriver löser de upp sig och flyter in i diktens tal.

Haecceitas fortsätter: Det omöjliga är också det outsägliga.

Samuel Beckett fortsätter: Jag tänker bara när jag har passerat en viss grad av skräck, om man med tänka menar denna panikartade förvirring som påminner om den som uppstår då man röker ut getingar ur deras bo.

Die puppe säger: Att balansera klippdockorna och fortfarande vara stark är en omöjlighet, det går inte att orda någonting om det, ändå är det det enda jag sysslar med, dagar som nätter. Tiden som rinner iväg, paniken som växer, vågorna som strömmar. Är i stort behov av befrielsen nu, är i behov av drunkningsdöden i Adratiska havet bland spillrorna av bomber.

Olimpia säger: ingenting, för en gångs skull.

den heliga graal

fuck you anemia

Sista veckan på riktigt nu!

Första fredagen på 49 veckor som jag inte har intagit den subkutana lösningen; sista lördagen jag sväljer avlånga piller; första dagen av godsets avveckling.

Sorgklädd idag. Vill ha strypsex och tvättas i urin. Nervös inför kommande livet, lättad över avslut. Vill bli fet. Vill ha musklerna och andningen och håret och givetvis hud som inte trillar av. Vill skapa reda i det maskinella inkråmet, vill skapa nya celler, dricka det renaste blodet.

...

Avvvecklingen sker långsamt, biverkningar kvar i upp till 2 månader framöver Ska dricka vin & äta tårta idag, av med peruken, leka trädgård och kalas, vara svarta prinsessan i pastellkavalkaden.

Men: svårt att andas. Klippdockor skriker i mina öron, ett stundande mord står på tröskeln, vill avrätta varje klippdocka, de driver mig in i väggen. Ska lära mig hur man gör när man mediterar, är i behov av djupandning (men främst strypning).

P.s: Kolla in skylten ovanför beach buggyn på bilden nedanför. Det är medicinen som nu är avslutad, ptroo ptro. Far hade verkligen förmågan att diktera min framtid.

beach buggy summers

Far ringde imorse.

Det händer aldrig. Antingen dyker han bara upp eller så är han försvunnen. Förmodar att det är mor som bett honom ringa för att höra hur det står till.

Hans röst får mig att minnas somrarna som var -

Mina barndomssomrar bestod av fart, av hastighet som gav mig andnöd. Far köpte alltid den senaste elektroniken, antingen med förskingrade eller lånade pengar. Han placerade mig och albinosyster längst bak i beach buggyn och sedan körde han det snabbaste han kunde trots våra tårar och det panikartade fastklamrandet. Paniken utbyttes mot glädje, skräcken mot eufori. Far ville tänja på gränserna, ville inte ha några rädda flickor. Han lyckades. Han lärde mig lycka och smärta, lärde mig det extrema livets premisser. Är honom evigt tacksam.

Idag: Fixerad vid hastighet, massiva flöden och meningar som aldrig tar slut. Min far dikterade framtiden, det är han som har utformat klippdockornas framställningar.

skärskådning

Dessa fyrkanter, dessa ramar, dessa bilder, klippdockor och texter - unisona hyllningar utan manipulativa störningar eller antydningar. Dessa rapanden är förvisso tvång, men ett omfamnande. Tycker om det stammande, sköra, ängsliga, darrande - det som riskerar att gå sönder, det som balanserar på sin egen risk. Tycker om vackra saker. Det är det enda. Och det vill jag visa för världen, upphäva äganderätt, klippa och klistra, binda samman delarna, skapa mutationerna.

Men vid dessa inomhuslekar förekommer också amputationerna, smärtan och magsyran.

Inte min mening att trampa på tår, riva upp sår, vara ett territorium för omtolkningar, vara marken som täljer spillrorna.

Så: ber om ursäkt.

Hepp hepp

lindansarlekar utan slut

efukt-ångest (del III: förvrängningarna)

”Om det fanns ett paradis i manipulationerna med de underbara reproducerade bilderna som jag ägnade mig åt, skulle jag ha trott på möjligheten av en befrielse ur detta, för denna sysselsättning var ju ändå en självständighet, ett trots mot en ännu tidigare osäkerhet, men när inte ens det var möjligt.”

Lars Norén, ur Salome, Sfinxarna

Målar bilder, manipulerar bilder, reproducerar dem, klär det i maskeraden av språk. Orden är bara en dräkt. Oftast sprängs dräkten eftersom den inte har förmågan att klä bilderna. Bilder vill inte vara påklädda, ger dem andnöd. Är då detta en befrielse - när bilderna kläs i en dräkt som för bilden är godtagbar så visst - men oftast funkar det inte. Därmed ingen befrielse.

Men när inte ens det var möjligt? Så - vaddå? Omfamnar det omöjliga ju - men gör ont, alstrar ont, skapar ont.

befrielse

”Ty inget är renare än en död, och den döda blir bara renare allteftersom tiden går, ända till den slutgiltiga renheten hos denna stora elfenbensdocka som finns i oss alla med sitt stumma skratt, men sina för alltid särade ben.”

Gabrielle Wittkop, ur Nekrofilen