violence my love

Ilskan är överväldigande.

Känslorna som går hand i hand med det ruttna blodet brukar ge mig tusentals av strimmor ljus, men ibland så händer det här -

jag vill slå ihjäl någon, helst en epileptiker.

...

Är en vaxdocka inlåst på ett gods, fullproppad med mediciner, avskriven rutiner, ansvar, vardag, kastar mig mellan känslor av bipolära extremer. Får flyta och smälta hur mycket jag vill. Sedan: ansvar, skarpa konturer av klippdockor, inget horeri, inga lekar.

Nej.

Jag tänker begrava mig härinne.

rövaren och prinsen i docklandskapet

vidsträckta landskap

Olimpia klamrar sig fast vid mitt bröst, godsägaren är också ovanligt tillgiven. Men just nu är det inget jag kan tillgodose mig. Tröttheten är överväldigande. Värk. Ilska. Ruttet blod på intågande. Stora Medicindagen idag. Näst sista sprutan. Ljuskänsligheten har stegrat. Har solglasögon inomhus, lindar in mig i tyger och peruker som ska skydda min hud från det utplånande ljuset.

Natten spenderade vi med att betrakta unga nakna kroppar.

Barnahänderna är mjuka och oförstörda, kropparna näpna, viljorna våldsamma och lekarna är på liv och död. Maktspel och svek i ett högtyskt sommarlandskap. De unga rörelserna dirigeras av vuxna befallningar.

Jag har ingen aning om vad som händer med ett barns sexualitet i en skog full av vuxna.

Jag antar att jag också är en fluktare.

...

Vaknar till röster av instängda japanska barn. Vill gärna bli kompis med en av dem, en av dem som skapar sin egen källare i sitt eget rum, som gör väggarna tjockare än mina godsväggar. Jag skulle lära dem en massa lekar. De skulle lära mig en massa lekar.

Kaffe.

Jag behöver kaffe nu.

Ingen jävla mjölk i godsköket.

Det här kommer bli en dålig dag. Kan inte ta mig ut. Hittar inte gasmasken. Drar ner persiennerna i vanlig ordning, kanske att jag borde rensa upp i dessa marsvinsgångar som bildats bland alla horutstyrslar på godset. Vill inte. Kanske klippa pappdockor. Nej.

Dagens outfit: Kanylvässare

lovligt byte

"Det finns en sorts vilja att förvandla kroppen till den händelse den bär på."

Anne-Marie Albiach

överlevnadsplan (del II: excorcism)

"Man måste underkasta sig en ritual för att slippa vara rädd, man måste mångdubbla sina handlingar för att skydda sig mot världen."

Nina Bouraoui

kristi brud

För den delen är mina ögon väldigt svarta idag, mina läppar smärtsamt röda och min hjärna töcknad. Jag har väldigt svårt att fästa blicken. Allt är svävande. Jag ser rövar istället för ansikten. Yrseln är hänförande. Godsägaren ackompanjerar mitt tillstånd med toner av psykedelika. Halleluja! Att ha ett sadistisk överbefäl som vet vad jag vill ha och ger mig det jag inte trodde mig vilja ha är guld värt. Halleluja!

helgat varde ditt namn

Olimpia börjar synas mer, hennes klor är vässade och bröstvårtorna styva. Godsägaren har börjat tala. Gökuret fungerar igen, varje hel- och halvtimme kommer göken. Vardagen är inrättad -

med ett undantag:

Igår talade jag i tungor, givetvis med gasmasken på eftersom jag befann mig utomhus. Jag sjöng lovsånger till gud och jesus, ära vare gud i höjden, halleluja! Jag var ömsom varm, omsom kall. Jag åt knäckebröd och drack vitt vin, letade efter regnbågen i alla människors blick och fann den! Vilken lycka! Är trött på proteser och docklekar. Inom en snar framtid ska jag bränna upp alla pappdockorna. Närvaron går att finna inuti och utomstädes - helhet!

Halleluja!

Dagens outfit: Tungomål

den groteska flickans sånger

Dikter ur Aase Bergs samling Hos Rådjur:

I marsvinsgrottan

Där låg marsvinen. Där låg marsvinen och väntade med blod om mun som min syster. Där låg marsvinen och luktade illa i grottan. Där låg min syster och svällde och värkte och bultade. Där låg marsvinen och hade ont överallt med benen rakt upp som skalbaggar och såg depraverade ut och var blå under ögonen som av månaders fördärv. Min syster kräktes stillsamt och likgiltigt, det rann sakta ur hennes slöa mun utan att hon rörde en enda nerv. Och grottan var spenvarm och full av höstlöv och under jorden låg armen från en skyltdocka. Där låg marsvinen och hade ont och var av deg. Där låg marsvinen bredvid knivarna som skulle skiva dem som limpor. Och min syster med läppar av blåbär, mull och gröt. Långt ute tjöt sirenen omänskligt. Det var där marsvinen låg och väntade med blod om mun och snedvridna kroppar, de väntade. Och jag var trött i hela magen av degfärs och marsvinslimpa och visste att de skulle hämnas på mig.

Rävhjärta

Nu har du åter skändat mitt mörkblå åderhjärta. Nu kväljer jag ut detta kvävda rävhjärta genom den råmande, blå munnen. Hjärtpumpen korallen vrider sig i etter. Nöden växer svår. Du sover öppen vid organen, jag ser ner i dig som djupt i sjö. Sakta kväver jag korallen, lystet sväljer jag detta spända rävhjärta genom den svidande, blodblå munnen. Bukbottnen bultar kränkt, korallen böljar. Sakta uppkräkt väntar efterbördens slam: jag måste slita denna sega sena från sitt fäste. Nu söker åter munnen din blå och beska mun. Där fräts en sista räv till skum och röta.

Sälrubbning

Sälköttet lossnade långsamt. Kroppklumparna klängde sig mot varandra - bakom dem sögs degen igen. Varelser utan armar och ben hade samlats längs den leriga missfallsflodens stränder. Vi väntade - jag låg också där och hade känslor i hullet. Den stora frukten föll rutten, sälbakelser krossades. Någon något flöt sakta där på ytvattnet, och molnet gled trögt ovanför.

Någon något drev sakta där i likspadets slöa strömmar. I flera dagar väntade vi på att cellblåsan skulle brista. Det hände ingenting. Fiskar flöt upp. Plåtbrynjan skavde mot pälsen.

Jag försökte livnära fostret i famnen genom att kräkas upp lök. Molnet öppnade slapphålet och lät nederbörd falla. Vi väntade. Fiskar flöt upp. Bakom oss slöt sig degen långsamt.

Artikel om Aase Bergs poesi här.

formikofili (del III: bortanför godsträdgården)

är fast

storstaden nu, ingen skog att rymma till, inga stammar, ingen jord, mark hård asfalt. fast nu. talande munnar, slukande svalg, whipped cream, allt som tvingas sluks ner i halsen, purjolök, penis fast nu, fastspända ben, apati. Inga ögonhålor - inget

formikofili (del II)

Något som rycker i skogen, rycker mig, rycker fågel, rycker grävling att jagas av. Svamp -arna, trall -arna, eko, ekot P1, radiotune, mansrö -sterna, stenarna, bröst byta kläder i tid och o -tid Skogen är mitt omklädningsrum, djuren är det som jagas, jagar mig från män -niska, maniska. Radion i skogen, fåglarnas röster, mansröster. Trösten. Trastens ljud, kvitter, drillande. Drilla mina bröst. Trilla min tröst. Tra- tra- la Trast - na. Mitt kött trillar av, mitt kön, min hud. Jag är avpälsad, fettlös, bara ett skelett i skogen. Ett vårdslöst djur. Trillar runt, drillar med djuren med männen, mansrö - sterna; ljud från radio. Täppas Fågelberg knullar som en hund. Ett djur i mig i skogen, mark rycks undan, ry -cka undan, ryta grävling, jagas.

blicken inåt bakåt

"Jag är som en trasig marionett vars ögon lossnat och fallit inåt."
Detta yttrande av en mentalsjuk har mera tyngd än alla bokverk om introspektion.

E.M. Cioran

formikofili

- att låta små djur, som myror, sniglar och grodor, krypa och bita på kroppen.

Här finns mer.

isabelle och marie

"Isabelle mötte Marie vid trappans fot:
- Du är bara hår! sa hon till henne.
- Och du en hand
- Hand kan du vara själv, skulderblad!
- Skulderblad? Det var det värsta, förbannade bröst!
- Tunga! Tand! Blygdben!
- Öga!
- Ögonfrans! Armhåla! Midja!
- Strupe! ...öra!
- Öra? Jag? Se på dig själv, näsborre!
- Åh nej, gamla tandkött!
- Finger!
- Fitta"

Robert Desnos, 31 maj 1923

bröllopsinbjudan från alex pallex/varulvskaninen

-->

"Hallojsan mina vänner. Här kommer glada nyheter frán Berlin

Nu kan alla oldenburgska berlinare och kanadensiska australiensare slänga sig I väggen.

Har hittat den stora kärleken. Vi hittade varandra pá internet.

Vi har inte träffats än, men vi báda vet att vi är rätt för varandra.

Han heter Heinz och kommer frán en liten mysig by pá Bayriska landsbygden och han vill att jag ska komma dit och leva med honom.

Ett plus är att han har djur. Det är han och hans mamma tar hand om dom, hans pappa är död.

Det är lätt att fá jobb där, han har kollat upp det , sá jag skulle kunna fá gá som lärling med hans syster som är truckförare.

Jag är sá kär sá jag gár I bitar.

Jag hoppas verkligen att ni alla kan komma pá várat romantiska vinterbröllop I februari

Skickar med ett foto pá min älskade.

O.S.A SNARAST! min älskade tycker inte om att vänta.

Kramar frán Alex Pallex/Varulvskaninen och Heinz Messersmitter"

under läkeprocess

Jag förflyttas till en annan plats, till en annan miljö, snarlik denna plats, detta gods.

Det skulle kunna vara Tjernobyl, ett träskmark eller ett magasin av spillror. Det är det inte -
det är byggnaden som liknar oljeplattformen. Statfjord A.

Den läcker olja i syfte att rena sitt eget innehåll. Platsen evakueras givetvis. Jag är den isolerade varelsen mitt ute i Nordsjön. Gifter läcker ur min kropp, förgiftar tillvaron och miljön runtomkring. Olimpia gör inget väsen av sig längre, vill aldrig gå i dialog. Godsägaren är fortfarande lika stum, solen gassande het utanför. Var ska jag ta vägen? Uppslukad. Göder isoleringen, tystnaden och de tjocka väggarna, göder värken. Matar mig själv med min kropp i portioner, kontrollerar avfallet noggrant, slickar i mig det giftiga blodet, dränks i mina egna vätskor.

Att låsa in mig med min tystnad, den tystnaden som anses vara ett sista hopp men som faktiskt inte existerar, tystnaden som en omöjlighet. Och kroppen som tar sådan plats i den tystnaden, som blir så ofrånkomlig, även för sig själv. Och den drömmer om att hugga av sig sina egna delar, den drömmer om nya bildningar, nya söndringar, nya former och protesförlängningar.

Det är för att den är så jävla trött, på sig själv och på skallen den så tvunget är sammanlänkad till.

”här är allt underligt, allt är underligt när man tänker närmare på det, nej, det är att tänka på det som är underligt, bör jag anta att jag är bebodd, jag kan inte anta någonting, jag måste fortsätta, det är det jag gör, andra får sköta antaganden, det måste finnas andra i andra annanstans, var och en i sitt lilla annanstans, och var och en säger till sig själv när ögonblicket är inne, det ögonblick då man ska säga, Andra får sköta antagandena, och så vidare och så vidare, andra för göra det ena, andra får göra det andra, om det finns några, det hjälper en att fortsätta, det för en vidare, jag för min del tror på framåtskridandet, jag kan tro också, de måste ha lärt mig att tro också. Nej, ingen har någonsin lärt mig någonting, jag har aldrig lärt mig någonting, jag har alltid varit här, det har aldrig funnits någon annan än jag här, aldrig, alltid, jag, ingen, samma gamla gyttja som rörs om i all oändlighet”

”Tystnaden, ett ord om tystnaden, det är det värsta, att tala om tystnaden, och sedan stänga in mig, stänga in någon, det vill säga, vad vill det säga, lugn, jag är lugn, jag är instängd, jag är i någonting, det är inte jag, det är allt jag vet, vi lämnar det, det vill säga göra en plats, en liten värld, den ska bli rund, den här gången ska den bli rund, det är inte säkert, det ska vara lågt i tak och tjocka väggar, lågt, tjockt, varför det, jag vet inte, det är inte säkert, det återstår att se, allt det där återstår att se, en liten värld, och försöka komma underfund med hur det är, försöka gissa, placera någon där, undersöka om han är där och hur han är, hur det går för honom, det kommer inte att vara jag, det gör ingenting, det kommer kanske att vara jag, det kommer kanske att vara min värld, ett tänkbart sammanträffande, det ska inte finnas några fönster, aldrig några fönster mer, havet ville inte ha mig, himlen såg mig inte, jag var inte där”

”jag tror på tystnaden, ja, några ord om tystnaden, sedan den lilla världen, det räcker för evigheten, det verkar som om det var jag, jag som talar, jag som hör, jag som gör upp planer, för stunden, för evigheten, men i själva verket är jag långt borta, eller i min famn någonstans, eller bredvid någonstans, bakom väggarna, några ord om tystnaden, sedan bara en enda sak, en enda rymd, och någon i den, någonting i den, kanske, ända till slutet, på det tror jag”

”Tystnaden, tala om tystnaden, innan jag går in i den igen, hur jag redan varit i den, jag vet inte, varje ögonblick är jag i den, varje ögonblick går jag ut ur den, har ni hört, jag talar om den, jag visste att det skulle komma, jag går ut ur den för att tala, jag är i den och talar”

”jag är instängd, tystnaden är utanför, utanför, inuti, det finns bara ett här och tystnaden utanför, bara denna röst och tystnaden runt omkring, det behövs inga väggar, jo, det behövs väggar, jag behöver dem, tjocka väggar, jag måste ha ett fängelse, jag hade rätt, alldeles för mig själv, jag ska gå dit, jag ska placera mig där, jag är redan där, jag ska leta efter mig där, jag är där någonstans, det kommer inte att vara jag, det gör ingenting, jag ska säga att det är jag, det kommer kanske vara jag, det är kanske det de väntar på”

Samuel Beckett, ur Den Onämnbare

om en stundande framtid

Angående grannfrun.

I sommar när jag blir solbrun och kokosdoftande ska jag massera grannfruns vita vader, jag ska slås av kontrasterna - hennes hud och min hud. Hon ska vara den unga Eva Ionesco och jag ska vara den äldre. I grannfruns säng ska vi mötas, i hennes smutsiga sängkläder, i hennes doft. Mina kärl ska vara sprängfyllda, mina händer starka.

Jag vårdar en sjuk och mycket blek kvinna. Jag är frisk, stark, tar i ännu hårdare i hanteringen av hennes hud, knådar hennes vita vader. Jag skulle trycka ännu hårdare. Hon skulle vara ett träsk i sin ensamma stuga, ett träsk att längta till. Min gasmask skulle upplösas.

Dagens outfit: Lace & Ribbon

att avlägga kyskhetslöfte

Jag ljuger.

Det finns ingen grannfru. Jag är en lögnerska -

jag önskar förvisso att jag hade en grannfru att överräcka brev till. Jag önskar mig en grannfru som protes, som förlängning av min kropp, en grannfru som har en andedräkt av fett och alkohol, som kan skapa ännu fler lager av vax enbart genom sin utandning.

Henne önskar mig. Genom henne skulle jag avsäga mig min egen kropp -
det skulle nämligen inte finnas utrymme för något annat än hennes fetma.

---

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Godsägaren är onårbar, Olimpia har jag inte sett till på flera timmar. Jag har ingen att roa mig med -
har ingen lust att tvätta mig, ingen lust att klippa könshår, ingen lust att klippa pappdockor.

Jag återvänder till satinkuddarna. En godnattdikt:

Helgonens clitoris, en vit droppe stearin,
stelnad, aldrig flytande av lust
hår, naglar och ben, korgar med inälvor
den stelnade rörelsen, klädseln av kyla och ljus.

Mödrarnas höst. Novembers löfte.
Nunnorna som späker sig
under rosenkransen av rakit.
Underhållningen i sanatoriet, det kyssta korset,
det tummade radbandet och fisken,
levande, våt och född
på en bädd av is.

Eva Ström

Nu ska jag knäppa mina händer och be till den inbillade feta grannfrun, sedan ska jag sova. I halvslummern ska jag hoppas på att bli väckt av godsägarhänder.

God natt.

ashes to ashes dust to dust

"Denna föda föder oss. Denna svältkost sväljer vi. Detta klet håller oss samman. Av detta äckel blir vi till."

Katarina Frostenson

efukt-ångest (del II)

"Tvångsmässigt tänker Anna alltid på obehagliga saker som enkelriktat passerar hennes hjärna. Spärrbommen öppnas alltid för att släppa in saker med den släpper inte ut dem igen. Hennes hjärna är fullproppade med motbjudande ting och nödutgången är förbommad."

Elfriede Jelinek

protes

Jag går med brevet till min granne, en överviktig, rullstolsbunden och ensam kvinna som bor i en liten stuga intill godset. De har tagit bort vänstra benet på henne på grund av diabetes. Ingen städar hemma hos henne längre, blommorna har vissnat för länge sedan, smutsen lagrar sig under hennes säng. Hon luktar svett. Hon äter bara choklad. Jag brukar ta med krämer, gnida in det mellan alla hudveck, alla skrymslen på hennes kropp. Hon äcklar mig aldrig.

Jag läser högt ur brevet för henne.

Hon har inte njutit så mycket på länge.

Hon älskade brevet.

Jag lämnar det hos henne, hon kan ha det under huvudkudden och plocka fram det vid behov, när hon tycker att hennes egen stank blir för outhärdlig, när hon vill föreställa sig min kropp som hälsosam och fertil, som pervers och oemotståndlig.

överlevnadsplan (del I)

"Plantan är lätt angripen; djuret arbetar till det blir sinnesrubbat; hos människan tillspetsas det abnorma hos allt som kan andas.
Livet är en kombination av kemi och bedövning... Skall vi ta vår tillflykt till mineralernas jämvikt? Baklänges kliva över det rike som skiljer oss därifrån och imitera den normala stenen?"

E.M. Cioran

i salomés våld

Salomé höll mig kvar hemma hos henne, i flera dygn. Hon bäddade ner mig i sin säng, spillde läsk över mig, matade mig med chilikorv, tvingade mig att titta på vassa nålar in under naglarna, in i tandköttet, rinnande urin, sönderslagna foster och sadistiska rödhåriga geishor. Hon tvingade mig att titta på en dr jekyll & mr hyde-historia som handlar om en inavlad flicka som har sin tvillingsyster i huvudet. Tvillingssystern är en hand som letar sig ut genom skallen. Dess ansikte sitter i handflatan, munnen är blodig och tänderna vassa och språket befallande.

Sedan tvingar Salomé mig att titta på fotografier av en ung flicka som heter Eva Ionesco, dotter och modell till fotografen Irina Ionesco. Evas bröstvårtor är yppiga och hårsvallet storslaget. Vuxenlivets konturer är fastetsade. Sedan blir bilderna av Eva mer inoljade, mer solbruna, mer hälsosamma

Fortfarande är hon det allra skönaste jag sett, mycket lik en annan skön kvinna.


När jag äntligen lyckas slita mig från Salomé och den solbrända huden, rycka mig loss från hennes bojor och hennes löften om att sammanföra mig med Jacques Bourboulon flyr jag hem, hem till godset, hem till de tjocka väggarna.

Väl hemma inser jag att godsägaren verkar ha gått ännu djupare in i sin depression. Det stinker av liljekonvalj och cigarettrök. Han lyssnar på musik från tonåren, minns sina mörka lockar och dricker surt vin. Liljekonvaljdoften är bedövande. Det är alltså han som har gjort slut på min parfym. Jag vet inte vad jag ska göra med honom. Hur ska jag trösta honom? Dessutom har gökuret stannat.

---

Idag har jag förresten fått ett brev från ett ex.

Han kallar mig för "sexuellt vriden, otrogen, manipulativ och falsk nymf som systematiskt avverkar killar in absurdum så fort de kommer i din väg".

De enar sig, alla mina ex, de samlar sig i soffan på metadonkliniken och skvallrar om vaxdockan som särar på benen.

Nu ska jag slicka godsägarens tårar, hälla upp nytt vin åt honom och klippa av honom hans sista mörka lockar.

Dagens outfit: Close to Salomé

otuktat kött

"Ett bröst kan sitta på en axel,
en hand på ett huvud.
En man kan ta loss en annans ansikte
och bära det som sitt eget.
Plötsliga förvandlingar kan drabba individen
i sprängande attacker: tänderna faller ut
och ersätts av nya,
naglarna blir klor
och smittan bor i den sjukligt färgade saliven.

Alla dessa möjligheter framstår för filmernas protagonister som klart utanförliggande defekter. Viljan att överleva slås samman med viljan att bevara status quo, och hjälten talar vid filmens slut den konservativa normalens språk. Undantag skall fördömas, felsteg sonas. Just för att den är ett undantag, eller rentav ett felsteg, är defekten också subversiv. Den ingår inte i överenskommelsen. All ordning störs av en expansiv kropp, det upproriska, otuktade kött som samtiden valt att ställa sina evigt reproducerbara idealiseringar framför. Med illa dold förtjusning kikar samma samtid in bakom sina eleganta rumsavdelare för att tillfälligt kontemplera det fruktansvärda som objekt.

...


Föremålet ler finurligt.
Man älskar det och föraktar det
och känner att man äger det.


Ett slingrande slemfält av tandkött och bensplitter,
glitter och sammet, det vackra i det fula
kittlar skönt,
bara man i denna fridens och samstämmighetens epok
slipper uppfatta
spegelglaset."

Leif Holmstrand, ur Subalterns temanummer Film # 3, 2008

manual för maskinflickor

"Det är jag som är Maskinflickan. Alla ska dö men jag ska dö först."

Ida Linde, ur Maskinflickans testamente

inbillningarnas verklighet

Rut Hillarp säger: Finns det inte något annat än inbillningar för mig? Det är sådant som kallas för mystik! När man upplever allt på egen hand. Det finns ett annat namn också. Fjodor Sologub fyller i: [...] kanske är inbillningen bara en förstärkt form av klarsyn. Ibland, åtminstone. Och kanske är vi nära ett sådant tillfälle.