när knoppar brister

Åker bil med far och hans polska flickvän, hon med beskyddande handen över svullna magen. Hennes bröst är mycket större sedan sist vi sågs.

Givetvis åker vi Mercedes Benz, givetvis åker vi skitsnabbt, givetvis med musiken på högsta volym. Smältsnö och torrt gräs, öppna sjöar och röda stugor. Och så liken.

En dog nyligen av överdos i bystugan, en annan mördades och krossades i kvarnen. De ligger lite varstans, i dikena intill cykelvägarna, i industriområdena, mellan DollarStore och Jysk. Och så hundskiten.

Håller på att få panik, vill hugga sönder min kropp. Är detta vårkänslor? Fylls av eufori som strax omvandlas till rastlöshet, sprängs, vet inte hur jag ska hantera mig själv. Vill supa skallen av mig, vill åka till gangsterflickorna, smörja in dem med latex, dra bort svarta flikarna. Vill lägga min hand på deras magar under deras tajta trikåtoppar, vill kyssa deras svanktatueringar. Min far är likadan, livrädd för att åka hem till sin skokartong i hålan, livrädd för tystnaden och det som tyngt och svärtat ner varje möbel, varje prydnadssak.

...

De skjutsar hem mig till mormor. Hon sitter och pratar för sig själv vid matbordet. Klockorna tickar. Gammellukten gör mig spyfärdig. Hon äter omelett med kyckling och ärtor. Jag sätter mig mittemot henne, jagad och fladdrig.

Mormor går och lägger sig. Jag är utlämnad åt källaren.

Jag vet inte hur man stillar det här. Mina rörelser vill efterlikna varje utfört mord i den här staden, min kropp vill efterlikna varje gömt lik. Jag vill ha en vandaliserad kropp. Jag minns hur det känns att töja och slita och vidga.

Jag vet bara inte längre hur man gör.