Äntligen utsläppt, frisläppt, med skälvande ben. Vårljuset når in mellan persiennerna, jag räds inte ljuset. Jag är en sjuk bambi, ännu en gång redo för fredagens sprutor, för fredagens gärning och gödning, redo för piller och salvor och baddande omslag. Inleder fredagen med att äta både kyckling och falukorv, vill ha ett ännu mer blödande svalg än vad jag redan har, vill ha en ännu sårigare mun. Misslyckas. Återgår till texten.
Masken har kravlat över min kropp under min vistelse på sanatoriet. Masktexten har varit min självhjälpslitteratur, min livlina under min vistelse på sanatoriet. Aldrig fastställs något, mening efter mening är svindlande och spiralaktig, det är både plumpt och gravallvarligt på samma gång. Språket är inte särskilt hänförande, inte särskilt skönsjungande - det är platt, korthugget, koncist, drastiskt. Det påbörjas och avslutas på en och samma gång, oftast i en och samma mening. Det korthuggna härbärgerar det svindlande. Dagdrivare byts ut mot cyklister byts ut mot poliser byts ut mot maskar byts ut mot dagdrivare. Ett liv upplöses så fort ämne byts, så fort meningen avslutas. Ändå är det samma ihållande ton.
Tinnitus.
Jag tänker inte nämna rösterna för jag avskyr ordet röst. Jag avskyr ordet röst. Även innebörden av ordet röst hatar jag. Jag vet inte vad jag ska döpa om det till. Jag tänker heller inte döpa om det, varken till bröst eller tröst. Jag hatar ordet röst. Jag hatar ordet plats. Jag tänker heller inte döpa om det till ordet sats. Jag hatar ordet jag. Jag tänker heller inte döpa om det till ordet lag.
Jag borde även avsky ordet intet. Men det gör jag inte.
Det finns fler slags maskar, masktexter av bland andra Jean Genet och Eugene Ionesco. Enkla idéer, banala utgjutelser, självklarheter om konsten och skrivandet, precis som jag vill ha det, precis som jag förstår det. Och så kommer snusförnuftiga fröken Sontag och hävdar att "eftersom han [ionesco] avskyr idéer och räknar dem som en av människans orena utsöndringar, slår han vilt omkring sig i sin tröttsamt tjatiga bok [notes et contre-notes] där han försvarar och förkastar alla tänkbara och otänkbara ståndpunkter. Det genomgående temat i Notes et contre-notes är hans försök att inta en ståndpunkt som inte är någon ståndpunkt, ha en åsikt som inte är någon åsikt - kort sagt att bli intellektuellt osårbar. Detta är emellertid omöjligt eftersom han redan från början betraktar idéer som klichéer" (ur Konst och antikonst).
Jag suger av kukar, jag suger av ömkliga kön. Det smakar salt, av mina tårar och deras orena hantering. Det ömkliga är erkänt. Fuck you susan sontag. Det är möjligt att spränga idéer gång på gång, att motsäga sig själv och sina egna utsagor. I någon annan värld vill jag inte leva. Fuck you och fuck godsägaren och fuck francis bacon.
Samuel Beckett säger: Det enda säkra med den mänskliga kunskapen är att den är oviss, att människan är en non-knower, a non-can-er, en icke-kunnare. Anne-Marie Albiach säger: Det är någonting öppet. Så till den grad att jag inte vill kännas vid det jag har skrivit. Jag kan ingenting utantill. Jag minns inte. Jag minns inte ens hur böckerna är uppbyggda. Jag vägrar vetandet. I själva verket avskyr jag kunskapen. Eugene Ionesco säger: Hela vårt förnuft lider skeppsbrott i detta kaos. Vad kan man veta om rättvisan, fysikens lagar, historien, naturlagarna och mänskligheten om fundamentet för våra möjligheter att förstå är oss okänt? Anne-Marie Albiach säger: Alla självklarheter är mysterier för henne eller honom. Marcel Schwob säger: De begärde ingenting utom en varaktig okunnighet. De önskade viga sina liv åt eviga lekar. De förtvivlade inför livets arbete. Allting var bara förbi för dem.
Jag läser maskens text, jag låter maskens krälande lämna vätskande spår på min kropp. Jag tror på trilogier. Jag tror inte på Mircea Cartarescus överskattade trilogi, inte ens plumpheten lyckas han med. "Hennes könshår är rött som lenins skrifter." Jag tror inte på den. Jag tror på trilogier som i varje del söndrar varje försök till uppbyggnad.
Jag tror på masken. Jag tror på masken för masken är inte en larv. En larv genomgår förvandlingar. En mask är en mask och sedan kommer en ny mask. En mask är inte en larv som genomgår förvandlingar. En mask är bara en mask, en enkel mask.
Jag tror inte på den naturliga förvandlingen. Jag tror på transmutationen. Ett utförande som kräver blind tro och drivs av begär och utförs under tvång.
Jag tror inte på någonting.
Att inte fastställa något är den aldrig släckta drömmen om intet.
Och vidare: Men jag har till sist insett att alla mina anteckningar har en förarglig tendens att utplåna det de borde meddela (ur Malone dör).
"Men jag måste hitta på ett namn åt den här enslingen. Utan egennamn kommer man ingen vart. Jag kallar honom alltså Worm. Det var på tiden. Worm. Jag tycker inte om det men jag har inte mycket att välja på. [...] Vi vet det men vi säger det inte, vi säger att det är uppvaknandet, begynnelsen, Worms begynnelse, för vi måste tala, nu måste vi tala om Worm, vi måste kunna det."
Samuel Beckett, ur Den Onämnbare
Masken har kravlat över min kropp under min vistelse på sanatoriet. Masktexten har varit min självhjälpslitteratur, min livlina under min vistelse på sanatoriet. Aldrig fastställs något, mening efter mening är svindlande och spiralaktig, det är både plumpt och gravallvarligt på samma gång. Språket är inte särskilt hänförande, inte särskilt skönsjungande - det är platt, korthugget, koncist, drastiskt. Det påbörjas och avslutas på en och samma gång, oftast i en och samma mening. Det korthuggna härbärgerar det svindlande. Dagdrivare byts ut mot cyklister byts ut mot poliser byts ut mot maskar byts ut mot dagdrivare. Ett liv upplöses så fort ämne byts, så fort meningen avslutas. Ändå är det samma ihållande ton.
Tinnitus.
Jag tänker inte nämna rösterna för jag avskyr ordet röst. Jag avskyr ordet röst. Även innebörden av ordet röst hatar jag. Jag vet inte vad jag ska döpa om det till. Jag tänker heller inte döpa om det, varken till bröst eller tröst. Jag hatar ordet röst. Jag hatar ordet plats. Jag tänker heller inte döpa om det till ordet sats. Jag hatar ordet jag. Jag tänker heller inte döpa om det till ordet lag.
Jag borde även avsky ordet intet. Men det gör jag inte.
Det finns fler slags maskar, masktexter av bland andra Jean Genet och Eugene Ionesco. Enkla idéer, banala utgjutelser, självklarheter om konsten och skrivandet, precis som jag vill ha det, precis som jag förstår det. Och så kommer snusförnuftiga fröken Sontag och hävdar att "eftersom han [ionesco] avskyr idéer och räknar dem som en av människans orena utsöndringar, slår han vilt omkring sig i sin tröttsamt tjatiga bok [notes et contre-notes] där han försvarar och förkastar alla tänkbara och otänkbara ståndpunkter. Det genomgående temat i Notes et contre-notes är hans försök att inta en ståndpunkt som inte är någon ståndpunkt, ha en åsikt som inte är någon åsikt - kort sagt att bli intellektuellt osårbar. Detta är emellertid omöjligt eftersom han redan från början betraktar idéer som klichéer" (ur Konst och antikonst).
Jag suger av kukar, jag suger av ömkliga kön. Det smakar salt, av mina tårar och deras orena hantering. Det ömkliga är erkänt. Fuck you susan sontag. Det är möjligt att spränga idéer gång på gång, att motsäga sig själv och sina egna utsagor. I någon annan värld vill jag inte leva. Fuck you och fuck godsägaren och fuck francis bacon.
Samuel Beckett säger: Det enda säkra med den mänskliga kunskapen är att den är oviss, att människan är en non-knower, a non-can-er, en icke-kunnare. Anne-Marie Albiach säger: Det är någonting öppet. Så till den grad att jag inte vill kännas vid det jag har skrivit. Jag kan ingenting utantill. Jag minns inte. Jag minns inte ens hur böckerna är uppbyggda. Jag vägrar vetandet. I själva verket avskyr jag kunskapen. Eugene Ionesco säger: Hela vårt förnuft lider skeppsbrott i detta kaos. Vad kan man veta om rättvisan, fysikens lagar, historien, naturlagarna och mänskligheten om fundamentet för våra möjligheter att förstå är oss okänt? Anne-Marie Albiach säger: Alla självklarheter är mysterier för henne eller honom. Marcel Schwob säger: De begärde ingenting utom en varaktig okunnighet. De önskade viga sina liv åt eviga lekar. De förtvivlade inför livets arbete. Allting var bara förbi för dem.
Jag läser maskens text, jag låter maskens krälande lämna vätskande spår på min kropp. Jag tror på trilogier. Jag tror inte på Mircea Cartarescus överskattade trilogi, inte ens plumpheten lyckas han med. "Hennes könshår är rött som lenins skrifter." Jag tror inte på den. Jag tror på trilogier som i varje del söndrar varje försök till uppbyggnad.
Jag tror på masken. Jag tror på masken för masken är inte en larv. En larv genomgår förvandlingar. En mask är en mask och sedan kommer en ny mask. En mask är inte en larv som genomgår förvandlingar. En mask är bara en mask, en enkel mask.
Jag tror inte på den naturliga förvandlingen. Jag tror på transmutationen. Ett utförande som kräver blind tro och drivs av begär och utförs under tvång.
Jag tror inte på någonting.
Att inte fastställa något är den aldrig släckta drömmen om intet.
"Det viktiga är att jag aldrig kommer någonstans, att jag aldrig är någonstans, vare sig hos Mahood eller hos Worm eller hos mig själv, tack vare någon dispens, sak samma vilken. Det viktiga är att man ända till slutet fortsätter att sprattla i ändan av reven, så länge det finns vatten och stränder och så länge det i himlen finns en sportig Gud som hämningslöst plågar sin skapelse med fanstyg av alla slag. Jag har svalt tre krokar och är fortfarande hungrig. Därav tjuten. Vad det är skönt att veta var man är, var man ska stanna, utan att vara där! Då återstår bara att sträcka ut sig i lugn och ro i den ljuva förvissningen att för all evighet vara ingen."
Samuel Beckett, ur Den Onämnbare
Och vidare: Men jag har till sist insett att alla mina anteckningar har en förarglig tendens att utplåna det de borde meddela (ur Malone dör).
Dagens outfit: A worm
.JPG)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar