per automatik

Jag ville inte vila i tystnad eller i ett slutet rum längre.

Jag tänkte att det inte var bra för mig. Så tänkte jag. Det måste finnas något annat och detta något annat är jag tvungen att skapa en plats för och det var precis vad jag gjorde.

Så.

Nu: Jag vill bara sysselsätta mig, aktivera mig. Det river och sliter inuti mig. Det är adrenalin, seratonin, dopamin, ritalin. Och vårljus. Måste hålla halten hög. Kan inte sluta. Med någonting. Det bara fortsätter. Äter inte. Sover inte. Klipper pappdockor. Blöder.

Jag tror inte jag finns längre.

Ibland tror jag mig kunna skilja på det som är dåligt och det som är sämre.

I början trodde jag det tydde på framåtanda, alla dessa igångsatta mekanismer, eller i alla fall en riktning åt rätt håll. Ack så fel jag hade. Min hjärna kokar. Jag sysselsätter mig med helt fel saker. Jag har hela tiden andnöd. Jag som hatar ordet röst har inget annat val än att nu låta den helt ockupera mig, rösten eller bara ordet röst, jag vet inte. Det är i alla fall ett jävla mumlande, skrikande, tjattrande, surrande. Just det där tramset som jag hatar. Att jag överhuvudtaget låter det ske?!

Jag ger gutturala läten ord. Det är inte rätt. Jag är inte trogen det gutturala. Jag är inte trogen mig själv längre. Det är onaturligt, det är inte meningen. Men nu har jag börjat. Jag är nu en del av det. Det är inte utanför mig, det är inte inuti mig. Jag är mitt i det och det äcklar mig. Det äcklar mig.

Jag stoppar munnar full med skit. Jag gör det fast jag inte vill. Men jag är heller inte förmögen att hindra det.