det gör ont att leka

Jag har blivit kyligare, mer nonchalant, har inte samma tillit till detta som skulle vara min vän genom prövningar som innebär läkandet. Jag samlar bilder istället, andras ord. Läkeprocesser för alla människor är ansträngande. Är iaf inte längre det främsta i detta liv som försigås på godset. I december blir det ännu en gång aktuellt, provsvar, dom. Nu: försöka leva livet som man borde. Men fortfarande så jävla trött, utmattad. Hur ska jag kunna tänka när hjärnan varit sprängdeg under så lång tid? Måste kunna bemöta de höga herrarna i plommonstop och skyddsglasögon. Nästa måndag riktiga livet, dramatiken som är på låtsas.

Får se vad som händer. Måste dock slå vakt om kyligheten. Måste försöka vara levande.

Åh Vivianflickorna! Kom till min undsättning!