docka docka

Dessa kroppsdelar överallt - jag som vill samla in
dockan. Dessa isdelar överallt - jag som vill samla
honom i min grymma famn. Dessa dockben i snön,
dessa som han dagen innan drev till blods, innan
han själv sprack ut i sina ådror och sin vackra is.
Detta otäcka dockansikte med sneda ögon, skäggstubb,
leende. Denna otäcka fula man, grymma grymma
oåtkomligt utspridd i den lömska snön. Jag står kall
och ser sekunder störta sig utför djupen vid randen
av den skandal tiden håller på att dölja under ett
puderlager av valpsnö, dunsnö, små små naglars
nypande rivsnö. Jag står med rispor i porslinet,
i mitt konstiga dockans ansikte som har gjutit sig om
min varma kravlande muskel, om mitt köttfärsansikte
bakom tamhuden. Jag är vacker och dockan är överallt,
jag måste samla in honom i min lömska flickfamn.
Som vargen tjuter bak månen, som likvråken seglar
tyst över silversjön i den frigida natten. Dessa barndelar
överallt; vad vill han mig, jag som vill samla in honom
och göra dådet till ett annat dåd. Denna grymma grymma
man som har gått sönder med flit och som ler sitt otäcka
dockleende, utskuret ur ansiktet i den värkande snön.
Och jag står levrad i mitt hjärta och suger på
pärlhalsbandet.

Aase Berg, ur samlingen Hos rådjur