livet en dröm (del i: pasolinifraser)

...

Pablo säger till Rosaura: Just det, en kropp. Som du. Du är här därför att du har en kropp. Utan kroppar skulle det inte finnas skam och lidande och död, och därför inte heller någon botgöring. Vi är syndabockarna!

...

...

Basilio: Och hur blir det med Rosaura?

Manuel: Låt henne leka ännu en tid; afasin är hennes ursäkter för att inte berätta sina drömmar. Hon låtsas att hon inte kan urskilja tingens namn, helt enkelt därför att tingen har varit alltför ondskefulla: att leva bland dem var som att leva i ett koncentrationsläger.

...

...

Rosaura: Mitt sanna liv utspelas inte i ett kungligt palats, inte heller i ett torn eller i ett småborgerligt hem; mitt sanna liv utspelas i själva verket i ett koncentrationsläger, i köld och mörker. I baracken där jag är inspärrad, tränger det in lite sol som reflekteras av snön. Utanför skäller hundar. SS-männen lyssnar på grammofoner. På britsar i flera plan och i rader ligger de dömda utsträckta: vita som gips, på lakan som är gråa av fruset damm. De har armarna utanför - övergivna, utmärglade små armar.

De kan inte lyfta sina massiva kranier som mist allt kött; och de tittar likt hundar som inte vet varför de inta kan röra sig; de tittar alla mot samma punkt, där kanske någon skall visa sig, stark och fri, som kan betrakta dem; de kanske måste göra sig beredda att ta emot honom, och i hålorna där deras ögon gått förlorade och i den framskjutande tandraden irrar något outsägligt: ett leende. Även jag är där, ett vitt skelett, nästan utan hår mer, på min brits, med blottade ben, späda som på ett foster, det är bara ledknölarna på knäna som är stora; jag har lagt min köttlösa kind emot huvudgärdens tyg, där redan så många föregått mig; som en skatt trycker jag tätt intill mig de få föremål som tillhör mig, en tygtrasa, ett fotografi... Och jag också, med mitt kraniums vita ben, ler.

Vi är inte längre människor; vi har inte ens längre djurens bisarra liv; vi är ting över vilka bara andra kan förfoga. Vi måste väcka avsky för att bättre kunna utnyttjas av dem som vill det; för det är en enda frihet som återstår för oss: den att förråda varandra. Och i själva verket hyser var och en av oss, med sin unkna sjukhuslukt inombords, en längtan att till sist kunna blinka åt våra herrar som kommer för att fördöma oss. Vi vill vara den som först hjälper våra mördare, vilka har uttänkt komplicerade mekanismer för att avliva oss gemensamt. Det gäller alltså att vara duktig och rask när vi ska gå nakna i rad mellan taggtrådsstängslen mot den lilla kasernen med krematorieugnen; det gäller att gå in där i god ordning, och att undvika stockningar; det gäller att visa sig rörlig och snabb, så långt våra pinade små kroppar tillåter.

Det är den stund på dagen då man väntar; och solen upplyser en smula vår barack, som en dag vilken som helst; en hel eftermiddag och en hel natt att leva!

...

Pier Paolo Pasolini, ur Calderón