främmande

I dusterna av vildsvinsinfluensan får vi vittring på en doft som känns mycket välbekant. Olimpia tar sats från väggarna och kutar från flygel till flygel.

Vi får främmande.

Det är inte vilket främmande som helst.

De rumlar in på godset - min far, polska flickvännen och farmor. De har kört i ilfart med Mercedezen från hålan ända fram till vårt gods.

De tänker stanna en natt innan de fortsätter färden till Polen.

Polska flickvännens mage är ännu svullnare än sist jag såg den. Brösten är iögonfallande stora. Hon kedjeröker, har stora solglasögon och bär sin mysdress som om den vore en aftonklänning. Far har svarta fingrar på grund av trycksvärtan från alla gratistidningar han kan samla på sig i den här staden.

Farmor befinner sig på stenhård bantningskur efter sin senaste resa i Thailand. Hon äter ingenting.

Godsägaren och jag blir förvånade av det högst oväntade besöket men blidkas strax av alla presenter de har med sig: orkidéer, kaffekoppar, läslampor, snäckor, godis, bullar, ögonkrämer, maskaror, deoderanter och genomskinliga spetsunderkläder.

Vi går ut på en promenad.

Vi sätter oss på en uteservering i den gassande solen, äter chilinötter och dricker öl. Far, polska flickvännen och farmor slås av hur många utlänningar och epileptiker som finns på gatorna i min stad. De förundras över karusellerna, duvorna, de utslagna blommorna, svarta män och polska gästarbetare.

De försvinner lika snabbt som de kom.

De efterlämnar sig en doft av något som jag inte riktigt kan fastställa.

Dagens outfit: Doftkörtlar

solitary pleasure (olimpias berättelse om svärmeri)

Olimpia förklarar för mig skillnaden mellan svärmeri och entusiasm.

Enligt Immanuel Kant måste man tvunget skilja på dem. Entusiasm är en naturlig del av människan medan svärmeriet är onyttigt, lönlöst, sjukligt och försvagande. Svärmeri är en sjukdom. Svärmeri är tvångsmässiga begärsritualer som bara leder människan in i återvändsgränder av sig själv där ingen realitet står att finna. Svärmeri är pur fåfänga. Det är uppflammande lidelser som yttrar sig i asociala tendenser hos individen i form av onani, självupptagenhet, onyttiga skriftställanden, alkemiska laborationer, fixa idéer och hjärtesorger.

"I entusiasmen, som affekt, är inbillningskraften otyglad; i svärmeriet, som inrotad ruvande lidelse, är den regellös. Den första är en övergående tillfällighet, som ibland drabbar det sundaste förstånd; det andra är en sjukdom som söndertrasar detta."

Immanuel Kant

Olimpia säger: Vilken fantastisk värld om vi alla vore svärmare!

Jag frågar Olimpia: Men inbegriper inte det väldigt mycket sorg?

Olimpia: Givetvis. Men desto närmare står man den sanna lyckan.

Jag frågar Olimpia: Vad är sant?

Hon svarar inte.

Olimpia ber mig att ge mig ut, i världen, att bekanta mig med dessa människor, dessa som tar sina begär på allra största allvar, som inser att målet alltid innebär en omöjlighet men att driften eller svärmeriet att befinna sig på denna omöjliga väg ger en anledning till att fortsätta leva. Lustprincip genom dödsdriften.

Olimpia fortsätter: Svärmaren accepterar det omöjliga i sitt så kallade svärmeri. Detta accepterande innebär ett omfamnande av förlust eller brist.

Jag frågar Olimpia: Men om man väljer att inte omfamna förlusten eller bristen då? Om man inte är förmögen till det?

Olimpia säger: I alla lägen, vare sig du omfamnar bristen eller inte, är sorgen alltid lika stark. Därför kommer din längtan efter jagupplösning växa sig starkare och starkare. Din längtan efter upplösandet kommer ta över alla dina känslor. Din dödsdrift blir den viktigaste driften att vårda. Du vårdar din längtan som om du och den befann er ensamma i en krypta. Du har en försmak av det språklösa intet, av det självupplösande vegeterandet. Du skäms för att du inte kan lägga det åt sidan. Men det fyller dig också med stolthet att för en gångs skull bestämma dig för något som om det vore på liv och död. Det är på liv och död. Du strävar efter en upplösning av jaget. Du längtar efter det tillstånd där varat tar vid.

Olimpia citerar Samuel Beckett: För den här känslan av att vara helt innesluten utan att någonting kommer åt mig, den är ny. Sågspånet trycker inte längre mot stumparna, jag vet inte längre var jag tar slut.


Jag avbryter Olimpia: Är det ett lyckligt liv?

Olimpia svarar: Detta att göda sin omöjliga drift? Tja. Även fast begärets mål är omöjlig att uppnå och du vet med dig det har du ändå något som uppfyller dig, som fyller varje cell i din kropp - du har en tro. Du har skapat din egen religion. Du uppstår i något stort och starkt. Du ingår i något stort och starkt. Du förlöses där.

Olimpia förklarar: Att fastställa omöjligheten skapar förutsättningen för dess existens. Du har skapat en existens. En existens som du är tvungen att söndra.

Jag frågar Olimpia: Är inte det en paradox?

Olimpia: Det är ett sätt att leva. Det krävs ingen signifikant eller konkret sak. Det behövs inget som sätter gränser eller betecknar radikala skillnader.

Jag frågar Olimpia: Kräver det omöjliga en grogrund av just gränslöshet?

Olimpia: Tja, för att förutsätta det gränslösa måste det finnas gränser.

Olimpia citerar Haeceittas: Genom språket försöker författaren säga det outsägliga, det vill säga avsublimera det, genom textens materialitet göra det till ett objekt i världen. Litteraturen, som skapande aktivitet, innehåller alltså ett element av omöjlighet, av avskapelse, (désoevrement, för att knyta an till Maurice Blanchots konception av gemenskap). Men eftersom utsidans absoluta externalitet aldrig kan existera på insidans villkor, förblir detta element begränsat, instängt i språket (som ju till sin form är en av insidans konstituerande principer.) Det omöjliga kan endast tänkas genom det möjliga, men därför förblir det också omöjligt, ett evigt utanförskap.

Olimpia nickar instämmande, skrattar lite.

Olimpia säger: Att skapa sig en identitet som bygger på ambitionen att avskaffa sig all identitet. Att sätta gränser för att luckra upp dem. Olimpia säger: Du bygger upp dina ramar. Dina ramar är så där lite lagom småporriga, lite lagom goth, lite lagom whitetrashiga, lite lagom sjukdomssuktande, lite lagom självmedvetna, lite lagom kroppsmedvetna. Du plockar isär kroppen som på en docka, leker plastiska leker, kroppsliga lekar, där på din högra flygel där du just nu huserar, där du tvingar godsägaren att hålla dig inlåst, där alla delar (vare sig de är kroppsliga eller språkliga ) är autonoma och utbytbara och villiga till transmutation

ha ha ha ha

O Olimpia, förgör mig, ta mig till mitt paradis
O Olimpia, du som låtsas, du som (för)klär dig i avklädarens tecken
O Olimpia

Olimpia säger: Fortsätt. Lek dina tvångsmässiga lekar med dockorna och din egen kropp och språket. Du kommer aldrig någonsin vara förmögen att nå det du vill åt. Vad vill du åt?

Jag säger ingenting.

Olimpia säger: Detta är det absurda och koketta och omöjliga. Detta.

Dagens outfit: Nattlinne

grunden för autonom teknologi

Godsägaren matar mig med kött. Med vårt allra finaste silverbestick skär han det möra köttet i små små bitar. Köttet smälter i munnen på mig, så mört och fint är det.

När det vankas efterrätt (ananas, melon och nakenbilderna från en besökare vars närvaro på godset nuförtiden är obefintlig) ger godsägaren mig läkarblicken. Han säger att han vet vad jag lider av. Jag väntar med förväntan på hans diagnos.

Jag väntar förgäves.

Han säger inte ett knyst. Han matar mig med lite mer kött. Sedan säger han att det är läggdags.

Jag är så lättköpt.

Så fort godsägaren kräver lydnad står jag redo och öppen. Jag är gul. Jag är docka. Jag är maskin. Jag kommer aldrig kräva av repet att det ska luckras upp. I´m happy.

om hjärtats uppbyggnad och sönderfall II

När jag undersöker fånget av dockor lite närmare upptäcker jag att alla deras frisyrer är fästade med vassa nålar.

Detta är alltså godsägarens gåva till mig.

Vad vill han att jag ska göra med alla dessa nålar? Vill han att jag ska göra som fröken Tillys gamla mor gjorde?


Fredagen den 30 november tar skådespelerskan Tilly Wedekind in på Hotel Deutscher Kaiser i München. Hon skriver in sig under sin mors namn: Mathilde Engländer. Mathilde Engländer begick självmord 1915 genom att svälja knappnålar som punkterade hennes inre organ. Tilly gör på ett annat sätt. Istället för inmundigandet av knappnålar intar hon ett rör med giftiga sårrengöringstabletter och ett halvt dussin morfintabletter. Tilly Wedekind dör inte. Hon skulle ha följt sin mors exemplar. Knappnålar är mer effektiva.

Jag vet inte vad godsägaren vill.

Inatt hade jag feber.

Jag har aldrig feber, det är för att jag har så kallt blod. Anledningen till febern den här natten måste vara havsluften och mina sönderbrända läppar. Väggarna har rört på sig inatt. Det är på grund av gökurets bladformiga pendel. Tick-tack-tick-tack. Det känns som om jag befinner mig hemma hos min mormor. Minnet av hennes amputerade tå påverkade drömmarna jag hade inatt.

Idag är saker och ting lite mer sammanväxta. Idag ska jag försöka vara klar och ren.

Dagens outfit: Läppstift (Chanel no 27 Kabuki)

godsägarens omhändertagande

Som plåster på såren för fredagens utflykt med bränd hud och bilder på näthinnan som aldrig vill försvinna ger godsägaren mig ett fång dockor. Jag tackar och tar emot. Han bjuder ut mig till havet och sanden. Jag tackar och tar emot.

Jag bränner ingenting förutom läpparna.

Väl hemma på godset tvättar vi oss. Godsägaren tänjer ut mitt anus. Vi gnider oss mot satinkuddarna.

Idag har jag frossa. Huvudet är tungt.

Godsägaren har installerat ett nytt gökur på väggen. Pendeln tickar. De tunga kottarna av massivt material drar sig mot golvet. Jag vill lägga mig under gökuret med öppen mun men gör det inte.

Godsägaren ger mig ingen uppmärksamhet idag.

Jag sitter i soffan och snorar. Huvudet blir allt tyngre och ingenting blir bättre. Den där idioten som fick ett epileptiskt anfall utanför godset i fredags stör mig fortfarande. Mina armar börjar som tur var att svalna.

Gårdagens outfit: Sand och Godsägarfötter

om att vaccineras

Jo, det svallande är fortfarande intakt. Ingenting har stelnat och besöken har varit ihållande. Lägg till blod från äggstockarna på det.

Godsägaren vill muntra upp mig. Han tycker jag ser eländig ut. Antagligen spelar jag långt ifrån den 22åriga lilla kurtisanens liga. Det var länge sedan jag var purung och rosa. Han vill att jag ska få lite färg om kinderna.

Som om det skulle hjälpa.

Godsägaren sätter på mig gasmasken, tar mig vid handen och för mig utomhus. Det är fruktansvärt hett. Vi åker till en parkeringsplats på landet. Vi sitter ner på plaststolar intill en campingvagn där det står en korvgubbe. Vi äter korv och dricker kaffe med konjak i. Vi tittar på äldre män och deras fruar. Det är verkligen gassande hett. Givetvis bränner jag mig. Som om inte det vore nog händer en sak på gatan utanför vårt gods som traumatiserar mig.

Det är en ung man på cykel som får ett epilepsianfall. Han ramlar av cykeln. Han ligger och rycker med krokiga händer och fradgande mun. Han ser ut som en cp-skadad. De unga invandrarpojkarna ringer ambulansen. Jag gör ingenting. Jag glor. Kan inte sluta glo. Vill sparka sönder killen med epilepsi. Jag vill spy på honom. När jag kommer hem skär jag sönder armarna. Det var epilepsisnubben som manade mig till det.

Ikväll kommer det bli mycket spring i trapporna. Det är jag säker på. Zigenarhoran i jungfrukammaren intill kommer göra sitt.

Människor lyckas ta sig igenom min gasmask och det irriterar mig.

Det är fredag idag, det vill säga Den Stora Medicindagen. Jag ska dränka mig i min liljekonvaljparfym för att få bort dofterna från alla salvor och injektionslösningar. Jag hoppas Olimpia vill göra mig sällskap.

Dagens outfit: Sprutor (Den Stora Medicindagen)

längtan efter stelnad vätska

Idag är det något konstigt.

Jag tror det har att göra med vätskan i mina öron. Det började svalla redan igår kväll.

Jag lider av grav yrsel.

Därför har jag legat kvar länge i sängen idag. För varje gång jag har försökt ta mig upp, med fötterna mot det kalla stengolvet, har jag varit på väg att svimma. Gång på gång har jag därför återgått till vilande läge. I sängen har jag hemsökts av en äldre kvinna i florhatt och hennes levande lilla docka Annette. Satinkuddarna har blivit fuktiga av svett på grund av mitt långvariga liggande och alla märkliga möten.

Jag oroas inte nämnvärt av det här. Jag konstaterar att det är en ny känsla, denna upplevelse av grav yrsel. Jag samlar på nya känslor. Det är inte så ofta man får uppleva dem nuförtiden.

Godsägaren är inte hemma. Han gick upp tidigt i morse för att träffa sin revisor.

Olimpia har jag inte sett till.

Dagens outfit: Sängliggande

låt mig få presentera...

...Olimpia. Världens bästa uppdragbara katt.

Olimpia säger: Människor intresserar mig inte.

Jag håller med henne.

Olimpia fortsätter: Bara människornas sublimitet intresserar mig. Deras begär, deras inre vidsträckthet, deras irrationalitet, deras yttre fumlighet och genans, deras fantasier och perversioner. Bara det.

Jag håller med henne.

Låt mig få presentera Olimpia. Världens bästa uppdragbara katt.

architectural metaphor

"Jag hatar att inte veta vad som är årstiden och vad som är biverkningar och vad som är min omgivning och vad som är jag. Om jag ska vara en funktion av allt det där vill jag ha såväl formeln som dess konstanter klara för mig."

Martina Lowden, ur Allt

Även fast jag strävar efter okunskapens förlovade land i mångt och mycket och i alla slags utbredda sammanhang så är jag, i detta avseende, tvungen att hålla med.

Ja, jag vill veta!

Ja! Jag vill ha såväl formeln som dess konstanter klara för mig. Ja! Jag vill ha såväl kartan över mitt innandöme som mätinstrumenten för all yttre påverkan.

Jag blir galen av att inte veta.

att skapa helhet genom söndring

Om detta är en plats för uppbyggnad vill jag hellre ha en plats för sönderfall, uppluckring, kontrollförlust.

Vad gör jag då?

Raderar alla referenser, bryter sönder dockors kroppar, går inåt?

Nej.

Everybody get so much information all day long that they lose their common sense.
- Gertrude Stein

Jag återger. Jag återupprepar mig själv.

Fyller det mig med förakt?

Nej.

Allt som jag är trött på gör jag, och så gör jag det lite till.

Dagens outfit: Much is more

per automatik

Jag ville inte vila i tystnad eller i ett slutet rum längre.

Jag tänkte att det inte var bra för mig. Så tänkte jag. Det måste finnas något annat och detta något annat är jag tvungen att skapa en plats för och det var precis vad jag gjorde.

Så.

Nu: Jag vill bara sysselsätta mig, aktivera mig. Det river och sliter inuti mig. Det är adrenalin, seratonin, dopamin, ritalin. Och vårljus. Måste hålla halten hög. Kan inte sluta. Med någonting. Det bara fortsätter. Äter inte. Sover inte. Klipper pappdockor. Blöder.

Jag tror inte jag finns längre.

Ibland tror jag mig kunna skilja på det som är dåligt och det som är sämre.

I början trodde jag det tydde på framåtanda, alla dessa igångsatta mekanismer, eller i alla fall en riktning åt rätt håll. Ack så fel jag hade. Min hjärna kokar. Jag sysselsätter mig med helt fel saker. Jag har hela tiden andnöd. Jag som hatar ordet röst har inget annat val än att nu låta den helt ockupera mig, rösten eller bara ordet röst, jag vet inte. Det är i alla fall ett jävla mumlande, skrikande, tjattrande, surrande. Just det där tramset som jag hatar. Att jag överhuvudtaget låter det ske?!

Jag ger gutturala läten ord. Det är inte rätt. Jag är inte trogen det gutturala. Jag är inte trogen mig själv längre. Det är onaturligt, det är inte meningen. Men nu har jag börjat. Jag är nu en del av det. Det är inte utanför mig, det är inte inuti mig. Jag är mitt i det och det äcklar mig. Det äcklar mig.

Jag stoppar munnar full med skit. Jag gör det fast jag inte vill. Men jag är heller inte förmögen att hindra det.

tvillingflickorna salomé & sue-ellen

De kommer hem till mig hand i hand.

De har oftast djupa urringningar och svarta kläder. Innan de kommer in på godset måste godsägaren godkänna dem. Godsägaren släpper inte in vem som helst men tvillingflickorna är alltid välkomna. Det är för att de har så vackra bröst.

Godsägaren är svältfödd på fylliga bröst. Jag också.

De heter Sue-Ellen och Salomé. De är mina bästa väninnor och mitt enda sällskap utanför godset. Tillsammans klipper vi pappdockor och vänder ut och in på våra hjärnor. Vi pratar om ljuset och röker nejlikecigaretter. Vi utbyter recept på diverse ting, allt från kokkonster till tabletter.

Det finns inga krav eller förpliktelser i umgänget med tvillingflickorna. Vi bokar in tider men dessa luckras upp eftersom ingenting är beständigt. Vi klipper olika formationer och försöker pussla ihop bitarna men de är så skeva att ingenting någonsin går ihop.

Tvillingflickorna är kyliga och ömma, svårtillgängliga och nära. De är mina.

Dagens outfit: Tvillingvarelser

det finns inget mer att orda om det

Efter mina föregående så ömma kärleksbetygelser kommer godsägaren hem och luktar snuskgubbe - det inbegriper dofterna från cigarettrök, svett och hennes rosa parfym.

Detta är mitt öde.

Verkligheten, människorna och orden befinner sig utanför mina härskarområden.

Vad är det då som finns inom mina härskarområden? Jag vet inte. Inget. Inte ens dockorna, inte Olimpia, inte ens vidgandet av min kropp. Allt är på låtsas.

Nu ligger han utmattad och sover på soffan trots att klockan bara är tidig kväll, på teven hörs självmordsflickan Ann Heberleins röst. Olimpia ligger också hon, på golvet, inlindad i tyget från min senaste gåva från godsägaren, en klänning i svart satin med silverfläckar som på sina ställen är avskavda.

Jag ska också lägga mig.

om hjärtats uppbyggnad och sönderfall

Jag göder förvisso många drömmar om odödlighet.

Jag drömmer nämligen om levande spädbarnsdockor. Jag längtar till den dag då godsägaren äntligen befruktar mig.

Det är möjligt att bli befruktad redan idag men då kommer våra foster bli muterade. Det beror på de starka medikamenterna jag intar. Det är absolut förbjudet för mig att bli gravid, det säger hela läkarkåren, absolut förbjudet, i alla fall inom det närmsta året framöver. Det går inte att riskera att framavla ett barn som är skadat, som blir sönderslitet av gifter redan på den allra tidigaste cellnivåbildningen.

Men jag hyser denna längtan. Likaså godsägaren. Kanske att vi faktiskt väljer att gå emot rekommendationerna. Vi vill så gärna ha en levande docka. Vi brukar klä Olimpia i dockkläder för att stilla vår gemensamma längtan, våra hjärtan dunkar vilt.

Mitt hjärta har aldrig varit skadat, mitt hjärta är det enda som har bibehållits. Min övriga lekamen är förstörd, även hjärnan, men hjärtat har aldrig tagit skada. Vid upprepande tillfällen har jag samlat stamceller från ryggmärgen och sedan injicerat dem direkt in till hjärtmuskeln - på så vis bildas nya hjärtmuskelceller, blodådrorna tätnar och funktionen av hjärtat bibehålls. Hjärtat blir motståndskraftigt mot all slags yttre påverkan. Som tillägg har det också fungerat bra att injicera nitriter till hjärtat. Nitriter är samma slags ämne som injiceras till laxar för att ge dem deras friska rosaröda färg. Det är ett ämne som fungerar som konserveringsmedel för charkuteriprodukter.

---

Länge har jag sammanlänkat dockorna med orden, men det var fel. Jag har insett hur fel det är. Dockorna är konkreta och inte alls lika tvångsmässigt ledade och ombytliga som språket. Dockorna är variationer av kropp som går att kontrollera, det är inte språket. Dockorna lindrar. Det gör inte orden.

Orden har inget gott alls i sig.

Varje dag utför jag en lek som jag avskyr.


Jag är fast.

Det är givetvis godsägarens fel, eller kanske förtjänst. Han låser in mig. Jag har längtat i hela mitt liv efter att bli inlåst. Han portionerar ut mat och mediciner till mig, han tar ut mig på promenader ibland, han gnider min vaxgula hud så att blodet inuti ska få genomströmning. Han binder mig, han är min sjuksyster. Han har presenter åt mig i sina uniformsfickor och innanför rockfodret, han bjuder mig på mull och uppskyfflad jord för han vet att jag älskar det, han portionerar ut allt i jämna doser, han håller mig levande. När vi knullar beskriver han tahitiska skönheter för mig, glänsande bruna kroppar som solar nakna på söderhavsöar, som vi tillsammans kan slicka bort saltet på. Godsägaren är fantastiskt skicklig på att joddla. Hans händer är tunga och alltid varma och när han rör vid mig får jag andnöd. Han är lång och hårig. Han är stark. Han sparar på konserverat kött i syfte att bunkra upp för kommande undergångar. Hans mor är en spådam och hans far en muslim.

Han älskar mig. Godsägaren älskar mig. Och jag älskar honom.

Dagens outfit: Hjärtbehån

den grymmaste av månader

Är detta ett aprilskämt?

Inatt ska jag väta satinkuddarna med blod. Imorgon tänker jag inte visa mitt ansikte för någon.

om (m)ord del II

Ett tillägg.

Utsaga: Jag är ett självmord som männen skapade. Även kvinnorna utgjorde sin del i det mordet.

Jag var en dekadent flicka på toppen av min självutplånarkarriär när männen slaktade mig. De föredrog att se mig död.

(Detta är inte en anklagelseakt. Männen, och kvinnorna, fick gärna skapa fiktion av mig. Att skapa fiktion är den enda verklighet som går att känna till.)

Då. Det var enkla regianvisningar. Det är sant att min mun för det mesta var dold och mina ögon slutna. Det var ett enkelt sätt att leva. Ofta saknar jag det. Jag var en annan. Jag var mig själv. En som bjöd motstånd utifrån villighetens premisser. Jag hade guldlockigt hår och männen älskade sin fantasibild av mig. Jag strävade inte efter odödlighet då, det var jag alldeles för omedveten om, men visst längtade jag efter döden.

Det var då jag lärde mig hur man ska göra för att hantera dockorna och sig själv.

En av männen konstaterar: Till minne av die puppe.

Han frågar: Är du nöjd nu? 

...

Jag existerade endast som en romantisk saga om ond bråd död och ung tragisk skönhet. Jag var en projektionsyta för begär. Jag var en lerklump som knådades fram till en böjlig docka.

Jag var en dröm für alle.

om människorna och konsten

Trött på nätverkssamhället. Trött på miljöer där man ska knyta kontakter, mingla, vara fast förankrad i sin yrkesroll för sin yrkesrollsposition är det sista man vill riskera. Jag är så trött på försiktigheten. Trött på samarbetet. Trött på verbala djur.

Trött.

Samarbetet (om man nu tvunget måste arbeta kollektivt) är en undersökning mellan olika människor där ingen kräver att man måste göra si eller så, svara på den eller den frågan, uttrycka sig på ett visst sätt, engagera sig, ta sitt "ansvar", dvs sin del i samarbetet. Ett samarbete ska vara ett samarbete utan riktlinjer, där vi närmar oss varandra på våra egna premisser.

Jag har aldrig upplevt ett samarbete. Jag knullar.

Kroppsligheten är dock inget att förringa!

Är så trött. Och givetvis är konsten och självmordet tätt sammanlänkat!

Men jag anser heller inte att det är bättre att författare hellre dör än ger ut en massa skitböcker i syfte att bevara sin legend och myt. Om man är så mån att som läsare uppleva en förhöjd författaridentitet handlar det om konsumtion, om författaridentiteter som varumärke i syfte att bygga upp sin egen, som läsare, litterära identitet och då är vi tillbaka där jag började, på en mingelfest för nickedockor i en universitetsstad som är ute efter att knyta kontakter och vidga sina nätverk.

Är så trött.

Apropå de som anser att DI-skandaler och klottrande konstfackselever och iscensatta självmord bara är sätt att försöka utmärka sig, att få synas i medierna, att "provocera" och få positionera sig som ett namn redan under utbildningstiden.

Är så trött.

Det finns faktiskt saker och ting som tvunget måste undersökas. Att slänga sig ut i det utan att veta vart man kommer hamna eller hur det kommer sluta tyder på mod, på en faktisk vilja till att använda konsten till att nå något.

Trött, ser rött.

Idag vill jag inte öppna munnen.

Idag vill jag ha analsex trots att medikamenterna ger mig så mycket diarréer att jag ständigt är sårig i analen. Jag vill blöda, jag vill smitta godsägaren.

Idag vill jag sitta inlåst i högra flygeln alldeles ensam, inte ens dockorna vill jag ha, inte Olimpia.

Kommunikation är på alla sätt och vis förljugen, även den man utför med sig själv.

Idag är en fantastisk dag för självmord.

Att göda sin drift för att dö är inte alls beklagligt. Det är en strategi för att överleva i den här världen. Och givetvis är det förknippat med dikten.

Dagens outfit: Vassa redskap in i levern

heartbeat in the brain

Godsägaren tycker jag är i behov av bildning, därför ska han ta med mig på en utflykt idag. Vi ska åka till universitetsstaden intill.

Villkoret att följa med inbegriper skärpning. Jag måste bete mig. Egentligen skulle jag lika gärna kunna sitta kvar på godset, men jag antar att en liten utflykt kommer göra mig gott. Jag ska få mat. Men jag är tvungen att verbalisera.

Det är bäst att sätta på mig mina snyggaste byxor så ingen okänd kan flukta under kjolen. Och givetvis gasmasken.

Dagens outfit: Cameltoe

memories of the doll theme

I alla fall några måste tvunget presenteras.

Hello!

Säg hej till mina begärsmutationer, till mina isärplockade dockprinsessor, till min benmärg, till dem som inte kan tala, inte tänka, till plastfigurerna med ledade lemmar, hej! En kroppslighet bortanför språk, en plastisk skönhet. I förlängningen kött och blod. Vad kan man göra med kropparna? Med köttet? Med blodet? Allt är möjligt. Jag återgår. Jag har inga redskap längre. Mina vänner i glas och porslin, i lera och plast hjälper mig att komma på formeln.

Ångorna av latex och eter. Gipsutgjutelser. Ståltråd och träställningar. Vax. Vad mera? Celluloid. Huvud. Skulderplatta. Papier-maché. Skårhuvud.

Säg hej till Bianka!

Säg hej till Aurora!

Säg hej till Isadora!

Säg hej till Viola!

Säg hej till Denamur Bébé!

Säg hej till Albertina Marque!

Säg hej till Gertrud!

Säg hej till Elise!

Säg hej till Kersti Bébé!

Säg hej till Gerhard!

Säg hej till Gretchen!

Säg hej till Elizabeth Goebel!

Säg hej till Lilly Reinhardt!

Säg hej till Fransiska & Edna!

Säg hej till Charlotte Ellis!

Säg hej till Augustine!

Säg hej till Martha Chase!


Dagens outfit: Sprutor (Den Stora Medicindagen)