att avlägga kyskhetslöfte

Jag ljuger.

Det finns ingen grannfru. Jag är en lögnerska -

jag önskar förvisso att jag hade en grannfru att överräcka brev till. Jag önskar mig en grannfru som protes, som förlängning av min kropp, en grannfru som har en andedräkt av fett och alkohol, som kan skapa ännu fler lager av vax enbart genom sin utandning.

Henne önskar mig. Genom henne skulle jag avsäga mig min egen kropp -
det skulle nämligen inte finnas utrymme för något annat än hennes fetma.

---

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Godsägaren är onårbar, Olimpia har jag inte sett till på flera timmar. Jag har ingen att roa mig med -
har ingen lust att tvätta mig, ingen lust att klippa könshår, ingen lust att klippa pappdockor.

Jag återvänder till satinkuddarna. En godnattdikt:

Helgonens clitoris, en vit droppe stearin,
stelnad, aldrig flytande av lust
hår, naglar och ben, korgar med inälvor
den stelnade rörelsen, klädseln av kyla och ljus.

Mödrarnas höst. Novembers löfte.
Nunnorna som späker sig
under rosenkransen av rakit.
Underhållningen i sanatoriet, det kyssta korset,
det tummade radbandet och fisken,
levande, våt och född
på en bädd av is.

Eva Ström

Nu ska jag knäppa mina händer och be till den inbillade feta grannfrun, sedan ska jag sova. I halvslummern ska jag hoppas på att bli väckt av godsägarhänder.

God natt.