den groteska flickans sånger

Dikter ur Aase Bergs samling Hos Rådjur:

I marsvinsgrottan

Där låg marsvinen. Där låg marsvinen och väntade med blod om mun som min syster. Där låg marsvinen och luktade illa i grottan. Där låg min syster och svällde och värkte och bultade. Där låg marsvinen och hade ont överallt med benen rakt upp som skalbaggar och såg depraverade ut och var blå under ögonen som av månaders fördärv. Min syster kräktes stillsamt och likgiltigt, det rann sakta ur hennes slöa mun utan att hon rörde en enda nerv. Och grottan var spenvarm och full av höstlöv och under jorden låg armen från en skyltdocka. Där låg marsvinen och hade ont och var av deg. Där låg marsvinen bredvid knivarna som skulle skiva dem som limpor. Och min syster med läppar av blåbär, mull och gröt. Långt ute tjöt sirenen omänskligt. Det var där marsvinen låg och väntade med blod om mun och snedvridna kroppar, de väntade. Och jag var trött i hela magen av degfärs och marsvinslimpa och visste att de skulle hämnas på mig.

Rävhjärta

Nu har du åter skändat mitt mörkblå åderhjärta. Nu kväljer jag ut detta kvävda rävhjärta genom den råmande, blå munnen. Hjärtpumpen korallen vrider sig i etter. Nöden växer svår. Du sover öppen vid organen, jag ser ner i dig som djupt i sjö. Sakta kväver jag korallen, lystet sväljer jag detta spända rävhjärta genom den svidande, blodblå munnen. Bukbottnen bultar kränkt, korallen böljar. Sakta uppkräkt väntar efterbördens slam: jag måste slita denna sega sena från sitt fäste. Nu söker åter munnen din blå och beska mun. Där fräts en sista räv till skum och röta.

Sälrubbning

Sälköttet lossnade långsamt. Kroppklumparna klängde sig mot varandra - bakom dem sögs degen igen. Varelser utan armar och ben hade samlats längs den leriga missfallsflodens stränder. Vi väntade - jag låg också där och hade känslor i hullet. Den stora frukten föll rutten, sälbakelser krossades. Någon något flöt sakta där på ytvattnet, och molnet gled trögt ovanför.

Någon något drev sakta där i likspadets slöa strömmar. I flera dagar väntade vi på att cellblåsan skulle brista. Det hände ingenting. Fiskar flöt upp. Plåtbrynjan skavde mot pälsen.

Jag försökte livnära fostret i famnen genom att kräkas upp lök. Molnet öppnade slapphålet och lät nederbörd falla. Vi väntade. Fiskar flöt upp. Bakom oss slöt sig degen långsamt.

Artikel om Aase Bergs poesi här.