att värma pärlor

"Närmast min egen hud, hennes pärlor. Min härskarinna
befaller mig att bära dem, värma dem, tills ikväll
när jag borstar hennes hår. Vid sextiden lägger jag dem
runt hennes svala vita hals. Hela dagen tänker jag på
henne,

vilande i Gula rummet, i begrundan över aftonklänningen,
siden eller taft i kväll? Hon fläktar sig
medan jag villigt arbetar, min sävliga hetta tränger in
i varje pärla. Löst runt min hals, hennes band.

Hon är vacker. Jag drömmer om henne
i min säng på vinden; ser henne dansa
med ståtliga män, förbryllade över min svaga obevekliga doft
under hennes franska parfym, hennes mjölkvita stenar.

Jag dammar av hennes axlar med en hartass,
ser den mjuka rodnaden sippra in i hennes hud
som en maklig suck. I hennes spegel
delas mina röda läppar som ville jag tala.

Fullmåne. Hennes vagn för henne hem. Jag ser
varje rörelse för mitt inre... Hon klär av sig,
tar av sig smyckena, hennes smala hand sträcker sig
efter skrinet, naken glider hon ner i sängen, som

hon alltid gör... Och jag ligger vaken här,
viss om att pärlorna svalnar likafullt
i rummet där min härskarinna sover. Hela natten
känner jag deras frånvaro och jag brinner."

Carol Ann Duffy