under läkeprocess

Jag förflyttas till en annan plats, till en annan miljö, snarlik denna plats, detta gods.

Det skulle kunna vara Tjernobyl, ett träskmark eller ett magasin av spillror. Det är det inte -
det är byggnaden som liknar oljeplattformen. Statfjord A.

Den läcker olja i syfte att rena sitt eget innehåll. Platsen evakueras givetvis. Jag är den isolerade varelsen mitt ute i Nordsjön. Gifter läcker ur min kropp, förgiftar tillvaron och miljön runtomkring. Olimpia gör inget väsen av sig längre, vill aldrig gå i dialog. Godsägaren är fortfarande lika stum, solen gassande het utanför. Var ska jag ta vägen? Uppslukad. Göder isoleringen, tystnaden och de tjocka väggarna, göder värken. Matar mig själv med min kropp i portioner, kontrollerar avfallet noggrant, slickar i mig det giftiga blodet, dränks i mina egna vätskor.

Att låsa in mig med min tystnad, den tystnaden som anses vara ett sista hopp men som faktiskt inte existerar, tystnaden som en omöjlighet. Och kroppen som tar sådan plats i den tystnaden, som blir så ofrånkomlig, även för sig själv. Och den drömmer om att hugga av sig sina egna delar, den drömmer om nya bildningar, nya söndringar, nya former och protesförlängningar.

Det är för att den är så jävla trött, på sig själv och på skallen den så tvunget är sammanlänkad till.

”här är allt underligt, allt är underligt när man tänker närmare på det, nej, det är att tänka på det som är underligt, bör jag anta att jag är bebodd, jag kan inte anta någonting, jag måste fortsätta, det är det jag gör, andra får sköta antaganden, det måste finnas andra i andra annanstans, var och en i sitt lilla annanstans, och var och en säger till sig själv när ögonblicket är inne, det ögonblick då man ska säga, Andra får sköta antagandena, och så vidare och så vidare, andra för göra det ena, andra får göra det andra, om det finns några, det hjälper en att fortsätta, det för en vidare, jag för min del tror på framåtskridandet, jag kan tro också, de måste ha lärt mig att tro också. Nej, ingen har någonsin lärt mig någonting, jag har aldrig lärt mig någonting, jag har alltid varit här, det har aldrig funnits någon annan än jag här, aldrig, alltid, jag, ingen, samma gamla gyttja som rörs om i all oändlighet”

”Tystnaden, ett ord om tystnaden, det är det värsta, att tala om tystnaden, och sedan stänga in mig, stänga in någon, det vill säga, vad vill det säga, lugn, jag är lugn, jag är instängd, jag är i någonting, det är inte jag, det är allt jag vet, vi lämnar det, det vill säga göra en plats, en liten värld, den ska bli rund, den här gången ska den bli rund, det är inte säkert, det ska vara lågt i tak och tjocka väggar, lågt, tjockt, varför det, jag vet inte, det är inte säkert, det återstår att se, allt det där återstår att se, en liten värld, och försöka komma underfund med hur det är, försöka gissa, placera någon där, undersöka om han är där och hur han är, hur det går för honom, det kommer inte att vara jag, det gör ingenting, det kommer kanske att vara jag, det kommer kanske att vara min värld, ett tänkbart sammanträffande, det ska inte finnas några fönster, aldrig några fönster mer, havet ville inte ha mig, himlen såg mig inte, jag var inte där”

”jag tror på tystnaden, ja, några ord om tystnaden, sedan den lilla världen, det räcker för evigheten, det verkar som om det var jag, jag som talar, jag som hör, jag som gör upp planer, för stunden, för evigheten, men i själva verket är jag långt borta, eller i min famn någonstans, eller bredvid någonstans, bakom väggarna, några ord om tystnaden, sedan bara en enda sak, en enda rymd, och någon i den, någonting i den, kanske, ända till slutet, på det tror jag”

”Tystnaden, tala om tystnaden, innan jag går in i den igen, hur jag redan varit i den, jag vet inte, varje ögonblick är jag i den, varje ögonblick går jag ut ur den, har ni hört, jag talar om den, jag visste att det skulle komma, jag går ut ur den för att tala, jag är i den och talar”

”jag är instängd, tystnaden är utanför, utanför, inuti, det finns bara ett här och tystnaden utanför, bara denna röst och tystnaden runt omkring, det behövs inga väggar, jo, det behövs väggar, jag behöver dem, tjocka väggar, jag måste ha ett fängelse, jag hade rätt, alldeles för mig själv, jag ska gå dit, jag ska placera mig där, jag är redan där, jag ska leta efter mig där, jag är där någonstans, det kommer inte att vara jag, det gör ingenting, jag ska säga att det är jag, det kommer kanske vara jag, det är kanske det de väntar på”

Samuel Beckett, ur Den Onämnbare