samantha fox spring

Jag har inte tid med det här, leka lekar där jag är min egen sjukdomsgödda figur, har inte tid med det här, att samla på bilder av hud och minnas gammal skamlig kommunikation. Jag har ett liv. Jag har annat att sysselsätta mig med. En massa klippdockor väntar på att bli utskurna. Salomé och Sue-Ellen kanske vill träffas. Solen skiner där ute. Människor sällar sig till lemmeltåg. Högra flygeln kokar under sitt gröna koppartak. Mina plastdockor smälter. Fönster behöver putsas. Godset håller på att bli begravd bakom hinnor av smuts och avgaser. Gatorna svettas. Mitt hjärta skälver. Det vilda hoppet gror inuti. Krämer, salvor och medikamenter har ett slut. Slutet är inte nu, men om ungefär en månad. Det har pågått i ett år. Äntligen. Snart. Slut.

Men då är då och nu är nu.

Så.

Vad göra nu? Svettas härinne? Sitta och sörja den hud som skulle kunna bli bränd? Jag vet inte.